|
htpp://www.varmafakta.se Ny hemsida och blogg startar upp inom kort.
RAFAEL kommer till Sverige i slutet av maj 2012. Chans att träffa en klok människa och massaij. Vi kommer ordna seminarier och tar gärna emot förslag på goda sammanhang där vi kan samordna. Rafael kan mycket om boskapsskötsel, förhållningssätt mot rovdjur och bushliv. Men också om filosofi, ledarskap, hållbar utveckling. Samt kunskap om det som händer i Afrika nu, med mobiltelefoni och internet, med kineserna som bygger och investerar i Tanzania, vad kan det medföra? Sen kan Rafael förstås allt om massaijer, deras tradtioner, livsvisdom, syn på kvinnor, män och mycket mer. Leif Josefsson och Rafael kommer också presentera en intressant resa i personlig utveckling under dessa dagar. Intresserad delta, anlita för seminarer eller workshops eller föreläsning, kontakta mig! JAg kommer också vara med på något hörn, med mina narrativa idéer... Mer info och länkar inom kort! ps colors !! Har nu bildats och de vackra korgarna visades upp på vår- Formex i januari 2012. Kollektionen Mama Massai tillverkas av kvinnokooperativ på landsbygden och min samarbetspartner Josephine Ndangoya står för att allt är Fair Trade. Titta in på nya hemsidan htpp://www.pscolors.com ARUSHA OCH NORRA TANZANIA OKTOBER 2011 I slutet på oktober och början på november reste jag och dottern Olivia runt i norra Tanzania tillsammans med Leif Josefsson och Rafael ole Moono. För att utforska två saker och upptäcka desto fler. Ena var att besöka kvinnokooperativet Purko Women Group, en grupp massaikvinnor som tillverkar konsthantverk, i vårt intresse låg de vackra korgar jag upptäckt redan 2008. Projektet startades 1999 av bl.a Josephine ene Ndangoya, en f d massai lärarinna som ville göra något för fattigdomen bland kvinnorna på landsbygden och på så sätt också stötta traditionell massaikultur. Delar av vinsten på försäljningen av deras alster går också tillbaka i form av skolavgifter till, framför allt, unga massaiflickor. Hela verksamheten utgör en spjutspets i de socioekonomiska förändringarna som sker på landsbygden idag. När vi kommer är kvinnorna i full färd med att tillverka de korgar som vi beställt med sikte på Formex designmässa 2012. Det andra syftet med vår resa är att utforska metafariprojektet vi startade 2008. Därför tar vi oss på skakiga och dammiga vägar i en jeep lång in i massailand, följer "The Rift Valley"- mänsklighetens vagg- till Engaruka. Med oss ett tag på vägen har vi den traditionella massailedaren Marias och vi får tillfälle att prata en hel del med både honom och en grupp "äldste" från massaibyn. I ett par timmar samtalar vi om den massaijernas livsomständigheter, om den yngre generationen och vad den "nya tiden" medfört för massaierna som gärna vill behålla delar av det traditionella sättet att leva, med boskapsskötseln som det viktiga och de yngre, som med mobiltelefoner och utbildning ibland vill gå andra vägar. De är också mycket intresserade hur det ser ut i vårt land och fascineras över att många problem vi brottas med liknar deras. En kommentar var att de trodde vi hade lösningar på detta hos oss... Ett spännande samtal blev det och vi hoppas på fortsättning vid nästa besök. Vi fick också vandra med massajer och lära oss om historia, kultur och natur. Det var stekande hett och torrt med hänförande vyer och vi bodde enkelt, endast insvepta i massaiskynken i enkla tält som vi noga drog igen för att inte få in skorpioner i. Vi hann också med ett besök i Ngorongorokratern och Lake Manyara. I sällskap med vår massaivän kunde vi åka in i parkerna och slapp åka med en vanlig tour och med Rafael som guide har man trevligt, tryggt och roligt och lär sig om djur, massailiv och natur på ett enkelt och fascinerande sätt. Vi besökte också Ol Mesera för att utforksa detta som tänkt ställe för metafarin. Tiden försvann snabbt, det blev många samtal om upplägg och om jämförelser med förra resan och vilka platser som var mest lämpliga för en metafariresa. Mer finns att utforska kring detta längre fram. Konkret har resan i nuläget resulterat i en ny bifirma ps® colors. Som ska försöka sig på att sälja de afrikanska korgarna i första hand, men också ägna sig åt färgrikedom i form av kultur, färg och form, tänkesätt, människor, fler produkter mm. Inom kort kommer en hemsida www.pscolors.com att bli färdig och korgarna kan, som sagt beskådas och köpas på Formexmässan i monter A 09:40, samt i vårt showroom på Kammakargatan 41, i Stockholm.
FLEN SEPTEMBER 2011
Rafael, vår massaivän från Tanzania besöker oss i Flen för samtal om pågående och framtida projekt. Efter denna bild i trädgården gick vi ut och plockade svamp. Ett spännande äventyr att vandra i skogen med en "bushman och "tracker", som Rafael kallar sig. Lika exotisk var stjärnmossan och trattisarna för honom, som savannen var för mig i Tanzania. Naturen är olika men som människor, med våra livsfrågor, är likheten slående...
NORDISK FAMILJETERAPIKONFERENS I VISBY 2011 Åttahundrafemtio Familjeterapeuter från de nordiska länderna samlades i Visby, utbytte erfarenheter och själv bidrog jag med en workshop under temat "Lifestaging"- ett annorlunda handledningsformat. Fyrtiotalet besökare fick prova på och det blev en känslosam tillställning fylld av magi tack vare samskapandet med deltagarna. Lifestaging handlar om att iscensätta och gestalta dilemman med hjälp av deltagarna, men utan ord. Hur det funkar är svårförståeligt, men det gör inget, eftersom man inte behöver förstå, bara det blir hjälpsamt. En länk där handledda som provat metoden under ett par år berättar om sina erfarenheter, kommer strax- när tekniken är på plats- att läggas in här.
6:e AFRIKANSKA PSYKOTERAPIKONFERENSEN i Kampala Uganda 2010 Tommy december 2010. Bilder och text kommer inom kort.
VÄRLDSKONFERENS I AI- APPRECIATIVE INQUIRY KATMANDU, NEPAL 2009 Konferensen samlade drygt tre hundra deltagare från 40-talet länder över hela världen, även om huvuddelen av deltagarna glädjande nog var nepaleser. Vi var några få från Sverige och mitt ressällskap bestod av Kicki Oljemark och Caroline Sheela Carlsson. För övrigt fanns ett stort antal deltagare från det europeiska systemiska nätverket www.networkplace.eu en av kvällarna hade vi eget mingel och pratade ihop oss kring våra visioner och hur vi ville vara i kontakt framöver. "The best way to predict the futur is to create it" citerades Peter Drucker, under konferensen. Det finns mycket att berätta om hur AI används i många olika sammanhang runt om i världen. I små bergsbyar i Nepal, flera dagsvandringar bort, i Sydafrika i samtal kring större konflikter, inom företagsvärlden på en mattfabrik i USA, för att nämna några exempel. Nepal är ett land i utveckling som brottas, i likhet med många andra länder, med att behålla sina unga i landet trots stora rekryteringskampanjer från Universitet och lärosäten i väst. Ett land i stark utveckling samtidigt som många lever i stor fattigdom och där speciellt kvinnorna, som på så många håll i världen, är de mest utsatta. Konferenssammanhanget var ett skyddat område som noga genomsöktes av bombhundar, polis och militär inför presidentens välkomsttal på konferensens första dag. Men också skyddat, i meningen en begränsad miljö, som det lätt blir på konferenser om man bara befinner sig på konferenshotellet. Även om allt var väldigt välordnat, påkostat och omhändertagande. Kicki, jag och Caroline förstås valt att bo på Yak and Yeta, "downtown", nära Thamel, för att komma i kontakt med andra människor och miljöer, vilket blev väldigt sympatiskt. Till exempel kunde vi, tack vare nyfunna vänner (nepaleser) och ett litet ekonomiskt bidrag, hjälpa en ung nyförlöst kvinna till mat och boende de första månaderna. Kvinnan hade fött en flicka och blivit "utkastad", några skyddsnätt finns inte, vilket fick Kicki att komma med idén att starta "Word Cafés" på platser runt om i världen, för att nätverka och hjälpas åt. Vi vill alla återvända, en av våra vänner visade sig också vara guide och skulle kunna ta oss på vandringar "in the Himalayas", något som kräver både längre vistelse och mer planering. Själv höll jag denna gång tillgodo med några dagsvandringar på landsbygden, med Himalaya massivet som magisk fond. Denna vistelse blev alltför kort. Med hopp om att återvända odlar jag nu kontakter med några nepaleser via Facebook.// Elisabet
Kvinnor som bär, är en vanlig syn. Allt från frukt till enorma stenbumlingar. Uppför och nedför de branta bergssluttningarna.
NARRATIV METAFARI I TANZANIA 19- 25 oktober 2008 Se bloggen! http://metafari.blogspot.com Bilderna säger mer än orden? Orden kommer senare när jag sammanfattat mina intryck av denna spännande och ovanliga resa. Arrangör var metafariledaren Leif Josefsson, själv stod jag för det "narrativa ledarskapet" och medresenärer var Birgitta Wollsén, Micke Brozén och Tommy Kvarnlöf, som kom med under vecka två. En fantastisk kombination av erfarenheter och kunskap. Men utan vår lokala vän och guide massaien Rafael, hade vi aldrig fått uppleva Tanzania på det sätt vi gjorde. Ruth med familj och kollegor på Tanga konferenscenter var också oerhört viktig och bidrog med både logi, ovärderlig kunskap och kontakter med de massaier vi kom att besöka i en by norr om Tanga. I höst, kanske våren 2012, planerar vi nya metafaris till Tanzania, så titta in här för senare annonsering! Leif och jag på väg till massaibyn Nanyogi där vi övernattade. Tillsammans med "hövdingen" och barnen.
Efter en skön natts sömn i en "buma", under en stjärnklar himmel, flera mil från elektricitet och andra "bekvämligheter", samlas vi till morgonmöte i massaibyn. Kvinnorna för sig och männen för sig och de unga krigarna lite på avstånd. Vi ställde många frågor och fick med oss en massa kunskap om hur det ser ut idag för massaierna, b.l.a i konflikten mellan att leva traditionellt och att utbilda sig.
Paris 2008 Denna gång var det Sue Mann och Shona Russell som tagit sig från Australien för att träffa narrativt intresserade deltagare från Frankrike. Som vanligt arrangerade Isabel och Nicolas från Mediat- Coaching i Paris. Detta var en "advanced workshop" och, som vanligt, fick vi till oss berörande och utmanande kunskap i narrativt tänkande och praxis. En stor del av sammankomsten kom förstås också att handla om Michael Whites allt för tidiga bortgång. Sista kvällen samlades några av oss hemma hos Isabel och Nicolas på trivsam middag. Där fanns också Sarah, som levde ihop med Michael, samt kollegor från Bordeaux som just nu håller på med mycket intressanta projekt att introducera narrativt tänkande och praxis inom kriminalvården. Om detta kommer jag säkerligen att återkomma. Speciellt med tanke på eventuella planer att, tillsammans med min syster- som är domare-, se hur narrativ praxis skulle kunna utvecklas i försöken att lösa vårdnadstvister. Det blir förstås fortsatta besök och träffar med de franska kollegorna, kanske också en studieresa till Bordeaux, framöver.
Middag hos Isabel och Nicolas.
Reggio Emilia 2008 Det var spännande att komma till Reggio Emilia. Som jag hade hört talas om mycket tidigt under min utbildning till psykolog. Det var Reggio- pedagogiken och Paolo Freires (som inte var italiensk) frigörande tankegångar som prisades då, på 70-talet. Fanns det något kvar av denna rebelliska anda fortfarande? Svaret blev ett entydigt "ja" efter att vi fått till oss hela historien kring R.E och jag fått insikten att Italien är ett mycket skiftande land, inte bara när det gäller, till exempel mattraditioner och geografi. Stora kulturella skillnader och traditioner präglar de olika delarna och det typiska för Reggio är traditionen att samarbeta och stötta varandra i olika kooperativa verksamheter. Sammankomsten skedde tack vare det europeiska nätverket www.networkplace.eu som skapats av Leif Josefsson. Ett nätverk av deltagare från olika länder som intresserar sig för systemiskt tänkande och samarbete över landsgränserna. (se mer på deras hemsidan). Vi kom i alla fall att tillbringa ett par dagar boendes i ett vackert kloster, numera vandrarhem, mitt i staden. Tankar och erfarenheter utbyttes via grupparbeten, föreläsningar och spontana möten. Jag fick med mig mycket, till exempel begreppet "emotional evidence", men framför allt en härlig känsla av europeiskt medborgarskap. Tack Yvonne Bonner, Leif och ni andra som bidrog till denna inspirerande träff under temat "landscape". Nästa träff blir i Barcelona i vår.
Äldsta deltagaren i Reggio Emilia. 90+. Yvonne Bonners mamma Ruth!
SAN DIEGO 2008 Michael White är död Den 5 april kom meddelandet från Dulwhich Center i Adelaide att man stängt av respiratorn. Michael hade då legat i coma sedan några dagar. Vi sörjer på många håll runt om i världen och tanker förstås på Michaels närmaste familj och vänner. Dottern Penny satt hos sin pappa in i det sista, men alla var vid hans sida och han fick den bästa upptänkliga vården. Begravningen skedde i solnedgången en vecka senare och runt om i världen anordnades ceremonier för att hedra Michael. Det känns tomt och ofattbart att han inte finns med oss längre men vi ska vårda och föra vidare hans fantastiska och utmanande tankar och narrativa praxis. Michael hade ett stort hjärta, som på slutet inte orkade hålla honom vidare i livet. Flen i maj 2008
PARIS 2007 Dags för returlunch med Michael (och hans käresta som tog bilden). Här i Latinkvarteren nära mitt favorithotell La Louisiane på rue de Seine. Workshopen som föregått denna lunch var innehållsmässigt rätt lik den Michael höll på Gotland. Mer om denna nedan. Andra nyheter är att Michael är en riktig "knasigatillbehörsfreak", likt undertecknad, och en stor del av lunchen delgav vi entusiastiskt varandra de olika konstiga saker man kan införskaffa på resor, som t.ex. min nyss inköpta smörkniv som står av sig själv samt min avocado- slicare......allt till ljudligt men hjärtligt stönande från kärestan som insåg innebörden av detta samtals konsekvenser på kommande resor.... Ja, det är mycket som kretsar kring ett narrativt förhållningssätt och intresse på hemsidan. Märker också ett stort intresse när jag är ute och handleder och föreläser och håller i systemiska utbildningar. Den narrativa delen av dessa utbildningar är oftast den man vill lära sig mer om. Själv tycker jag att narrativt tänkande är hjälpsamt och etiskt inom många områden och en utmärkt teori och praxis för socialarbetare som ju, enligt mitt tycke, saknar en gemensam teori. Ofta vänder man sig i stället till terapeutiska och psykologiska tekniker likt psykologer.... Michael White är ju i grunden socialarbetare och samhällskritiker och hela den narrativa approachen handlar om att jobba på flera samhälleliga nivåer. Med den enskilde och familjen, i större "community- workproject", med abourginerna i Australien, i indianreservat i Canada och kring konflikten i Mellanöstern, för att nämna några. Konflikter inom organisationer, arbete med våldsamma män och medlingsförsök inför domstolsförhandlingar lämpar sig också bra för narrativt arbetssätt.
VISBY 2007 Förband till Michael White I vårvintras fick jag erbjudandet från Lisen Kebbe och Sven Sandström. Ville jag vara förband till Michael White? I hänryckningens tid på Gotland, i samband med workshopen som de anordnade med Michael. Fanns det något att tveka på? Knappast. Ett femtontal hade anmält sig till den svenska introduktionen,
förlagd till dagen innan Michaels
tvådagars. Mitt val och fokus för dagen var att försöka sätta
in det "narrativa tänkandet" i ett vidare filosofiskt
sammanhang. Där tankar kring ideologi, teori, praxis och
metateorier samtalades kring utifrån historiska, sociala och
kulturella aspekter. Den narrativa praxisen fick endast litet
utrymme mot slutet av dagen och illustrerades i stället ypperligt
genom de många videotapes som Michael lät oss ta del av under de
påföljande dagarna. Varför valde jag nu detta fokus? Jo, en av de största, svåraste och mest intressanta utmaningarna med narrativt tänkande, som jag tycker, uppstår när man förflyttar sig till ett "utanförperspektiv" (så långt det nu är möjligt) från vilket den egna tagna-för-givna förståelsen kan utmanas och ifrågasättas. En position som synliggör hur (sub)kulturers dominanta sanningar och normer påverkar uppfattningar och handlingar i olika sociala sammanhang, över tid. Samt hur dessa uppfattningar och handlingar i sin tur (åter)skapar den specifika (sub)kulturen och det som anses önskvärt och giltigt i densamma. Med det ville jag uppmärksamma deltagarna på att valet av metateoretiskt perspektiv, alltså den konstruktion av tankar, förklaringar och förståelse vi väljer, direkt påverkar vår praxis och vår syn på världen, oss själva och andra. Jag exemplifierade också hur psykosocialt arbete under lång tid, mer eller mindre, influerats och fortfarande influeras av ett antal dominanta teoribildningar som i mångt och mycket bygger på modern psykologis syn på vad som anses normalt, sjukt, rätt och riktigt och gav exempel på hur professionella skriver in människor i berättelser och förklaringar som konstruerats ur dessa teorier. Liksom hur ett narrativt synsätt, på samma sätt, påverkar de berättelser vi är med och skapar och de slutsatser vi kommer fram till om oss själva, andra och omvärlden. I slutänden får således olika förhållningssätt och praxis olika konsekvenser för hur den enskildes uppfattar sin identitet, sina handlingar och sitt värde. Narrativt tänkande har sitt ursprung i folkpsykologin och Michael kritiserar mycket av det han kallar moderna psykologiska teorier. Att utgå från folkpsykologin handlar framför allt om att fokusera på individens avsikt med sitt liv, att relatera den enskildes varande och handlingar till dennes livsmål, snarare än till den kulturella normens syn på vad som är ett gott liv (vilket ofta återspeglar de populära teoribyggen som råder i den specifika kulturen). De narrativa frågorna har för avsikt att utforska och lyfta fram den enskildes undertryckta och förbisedda berättelser. Berättelser som inte uppmärksammats eller givits samma värde som den dominanta berättelsen. Samt koppla den enskildes handlingar och tankar till hans/ hennes livsmål och duka för ett sammanhang där den enskilde - genom andra - får ta del av resonansen som hans/hennes berättelse väcker hos dessa andra. Resonansen kan sägas utgöra motsvarigheten, och ett alternativ till, det normen värderar högt i den aktuella (sub)kulturen och i den dominanta förklaringsmodellen. Samtalsledaren är aktiv i att ställa frågor som tar fram den enskildes författarskap, berättelser och värden och knyter viktiga händelser och tankar till den enskildes storyline och livsmål, inte till psykologiska teorier om den mänskliga naturen. Men passiv i förhållande till hur saker ska förstås och ges värde och till hur den enskilde väljer att leva sitt liv. Narrativt tänkande har inte större värde än något annat sätt att se världen på, men ett förhållningssätt som jag värderar högt. Förhoppningen med dagen var att inspirera deltagarna att fundera på/bli varse det man värderar högt, för att medvetet kunna välja teoretiskt perspektiv och därmed den praxis man vill vara en del av. Michael White Om Michaels två följande dagar ska jag inte skriva mycket, då mycket redan sagts i tidigare berättelser om mötet med MW och narrativ approach (se nedan). Om hela arrangemanget och sammanhanget vill jag ändå nämna några ord. Det var i hänryckningens tid, i slutet av maj, som det hela ägde rum. Inramningen med Visbys medeltida atmosfär, den vackra och Gotlandsinspirerade föreläsningsmiljön och Lisen och Svens värdskap, blev tillsammans en samstämd resa som gärna upprepas. Inte minst för mottagandet före, under och efter föreläsningarna. Sven visade sig vara kock, Lisen likaså en fena på matlagning och tillsammans dukade de generöst upp härliga middagar både i sitt hem och i den charmiga lokal de hade, som visade sig vara ett nedlagt bageri med originalkaklet och bakugnen kvar.
Själv lyckades jag ta mig runt Hälsans Stig en tidig morgon före frukost. Det är skönt att vandra när man blir så tagen av det som sker i mötet med narrativ praxis och engagerade deltagare. Jag har ju deltagit i flera narrativa sammanhang, men alltid kommer något nytt, något att gripas av på ett nytt och annorlunda sätt. För min del, denna gång, blev det det som överskriften till workshopen angav " Att fokusera på konsekvenserna av trauma". Att ge värde till det sätt på vilket man svarar på traumat. Traumatiska minnen är alltid halva minnen och genom att fylla ut hålet med responsen kan man infoga traumat i en storyline över tid. På så vis blir det möjligt att återupprätta den del som förlorats i traumat. Det man står för och värdesätter, det man vill med sitt liv utgör grunden för hur man svarar på traumat. Responsen kan ses som en slags vägran att ge upp dessa värden och därmed som färdigheter och kunskaper som den enskilde alltid uppvisar i förhållande till traumat. Dessa färdigheter och kunskaper behöver erkännas och bekräftas för att berättelsen ska bli hel. Inte genom positiva påpekanden eller applåder, utan genom nyfikenhet på de små steg/handlingar som den enskilde företar sig, sådant som kan uppfattas som symptom i annat tänkande. Till exempel "panikattacker". I narrativt tänkande finns det man värdesätter, står för och önskar för sitt liv alltid inbegripet i de symptom/bekymmer som uppvisas. Det är workshop i Paris igen i augusti. Jag kommer att delta, men bara någon dag. Hade tänkt avstå, men ljuv musik uppstod i mig när jag pratade med mina franska vänner. Hotell la Louisiane, vid matmarknaden på den lilla sidogatan i Saint-Germain hade lediga rum och mitt behov av narrativ påfyllnad är konstant eftersom jag också, likt de flesta, lätt halkar in i ett gängse tänk i mina professionella och privata sammanhang. Ett sätt att motverka detta är planen att tillskapa ett sammanhang, gissningsvis i Stockholmstrakten, för intresserade narrativister. Mer om detta under "Aktuella erbjudanden". Ett ytterligare tips är att läsa Jesper Juuls böcker som på många sätt speglar en liknande värdegrund som den narrativa.
PARIS 2006 uppföljande workshop med Michael White anordnad av Isabelle och Nicholas, Mediat-Coaching (se nedan Paris 2004) En berättelse om förmågan att duka för goda sammanhang Jag åkte till Paris och blev en helare människa. Både personligt och professionellt- om det nu går att skilja åt. Relationerna, resonansen. Som, allt som allt, mynnade ut i en känsla av "sameness" och igenkännande. Likheten i våra mänskliga strävanden, vare sig man är svensk, fransk, australiensare eller aborigin, är påtaglig. Behov, som att få möjlighet att ingå i en större gemenskap, få ge och ta emot kärlek och bekräftelse, kämpa med att göra det svåra begripligt och meningsfullt, att kräva auktoritet och erkänsla för den man är och ens goda avsikter, sticker ut som viktiga ledtrådar. Ledtrådar till vars och ens identitet- vem man är och vill vara här på jorden. Ett sympatiskt och hjälpsamt sätt att se på identitet och identitetsbyggande i både professionella och i andra sammanhang. Vad berörde då
mest? Jo, hur alla kämpade,
ödmjukt och intresserat. De professionella, med de seriösa försöken
att göra det narrativa förhållningssättet till sitt. Personerna
(på de videoband vi fick se), med att skapa mening i sina liv och
nya rikare berättelser med fler alternativ och mindre känsla av
maktlöshet. Ynnesten att få dela de berättelser och livsöden som
Michael och personerna på videofilmerna, så generöst delade med
sig. Tacksamheten och gemenskapen som ledde till många möten
mellan oss som deltog, där delanden av våra livsöden, våra
funderingar och våra tillkortakommanden skapade en finstämd
kontext där lärandet försiggicks på många olika sätt och olika
nivåer. Till ackompanjemang av Nicholas väl utvalda musikstycken
under rasterna, blomsterprakten i den vackra trädgården, klangen i
det franska språket, det goda vinet och småplocket under lunchens
pic-nic,dans l´ ombre chaude. Nagy´s tes " People
suffer more from a lack of connection than a lack of soloution"
kom till mig vid ett flertal tillfällen under den veckolånga
workshopen. Frågorna, som ställs om och om igen, i olika varianter; - Vilken är din ståndpunkt när det gäller detta? - Varför tycker du så? - Hur hänger det ihop med din strävan om hur du vill vara och leva? - Vad säger det här dig om dig, om det du värdesätter, din längtan det du vill uppnå? Ofta söker sig svaren fram också i mig. Svar som erbjuder en rikare berättelse att färdas i. Att följa tunna trådar som leder till fler beskrivningar om en människa då dessa vävs samman med grundläggande och goda avsikter i vars och ens liv, som synliggör de egna ståndpunkterna, bortom kulturens dominanta förslag på normalitet, och som möjliggör en stabilare och mer autentisk identitet baserad på de övertygelser som den egna livserfarenheten varit med att forma. - Kan du komma på någon person i din historia som tidigt såg denna strävan hos dig? - Vem skulle inte bli förvånad över att se dig här i Paris på denna workshop? - Vad var det den personen såg hos dig och vad tycker du om denna sida hos dig? Och så vidare. Så fortsatte det. Frågor som på ett självklart sätt föll ur de mer filosofiska ställningstaganden. Inspirerade av, främst Focault, men också Vygotski med flera. Befriande och utmanande frågor om vår tids kulturella normer och den makt dessa normer får över våra och andras liv och de sätt som vi (till exempel) organiserar våra hjälpverksamheter på.
Stigen
till Paris är definitivt upptrampad och ny workshop är planerad
redan till nästa sommar. Jag skönjer också små stigar till
Bordeaux, Toulose, Alsace och Loiredalen och andra ställen från
vilka deltagarna tagit sig. En förening för "Narrativa utövare
i Frankrike" tillkom också under workshopens sista dag.
Ett viktigt steg för fransmännen att särskilja narrativ praxis från
annan. För narrativt tänkande skiljer sig faktiskt på ett
genomgripande sätt. Det har tagit mig lång tid att greppa, att göra
det narrativa synsättet till mitt- så jag kan använda resten av
mig själv till att lyssna inåt och utåt, bli kreativ och närvarande
i mötet. Narrativ praxis har krävt att jag ständigt
exotiserar det ”tagna för givna” och uppmärksammar de små
vardagliga händelserna som reflekterar hur vi lever våra liv, det
vi tror på och det som gör oss till dem vi är. Dessa utmaningar
har jag kämpat med allt sedan 1988 då jag för första gången träffade
Michael White i Adelaide, Australia, och gör så fortfarande.
Likheten mellan psykodramatiska tankegångar och praxis och
narrativa, Nästa
sommar blir det ny workshop i Paris. Förhoppningsvis sammanfaller
inte denna med den stora Paris-rean, vilket var fallet detta
år. - Var jag på rean, smet jag från workshopen? Take a guess… -
Vad säger din gissning om dig, om det du tar för givet och hur
hänger det ihop med vad du värdesätter, står för etc.....
MINUCCHIN I GÖTEBORG våren 2005 De flesta har jag lyssnat på och också sett "live". Alla de stora familjeterapeuterna, undantaget Salvadore Minnuchin. Lever han, tänkte jag när jag såg annonsen om en två dagars workshop med den omnämnde?
I allra högsta grad vital och levande fann jag emellertid senior Minnuchin på plats i Sjömanskyrkans lokaler i Göteborg där också ett större antal intresserade hade samlats för att lyssna och lära. Inte nog med att vi fick träffa Minnuchin, vi fick också se honom i samtal med en familj i "direktsändning" via en stor bildskärm och med familjen next door. Det var som på den "gamla goda tiden", men mer sympatiskt. Familjen slapp sitta på scenen och vi kunde ändå följa med i samtalet. Mycket fick vi med oss under dessa två dagar där Minnuchin bl.a. visade hur han arbetar med hierarkier och strukturer direkt i rummet. Till exempel med att jämföra längden mellan familjemedlemmar och koppla detta till makt. Han intresserar sig också för de berättelser/ budskap/roller vi tar med oss från vår barndom och hur vi fortsätter att bete oss i enlighet med dessa i våra nuvarande familjer. Mammor och pappor fick fundera över detta och också hur de skulle kunna förändra sin roll om de så önskade. Det var fascinerande att se hur mycket förändring som kom till stånd bara under ett par samtal och hur mycket sympati och respekt Minnuchin visade i samtalen med familjemedlemmarna. Mycket inspirerande och en önskan att efterapa senioren infann sig definitivt. Liksom den klara insikten om omöjligheten att åstadkomma något liknande. En snart åttioårig livserfaren terapeut från Argentina efterapas näppeligen av en yngre, om än entusiastisk, familjeterapeut från Sverige!
HANDLEDARSEMINARIUM I SUNDSVALL januari 2005 "Do less accomplish more" Så var det dags igen - för femte året i rad - att träffas och dela tankar, utvecklingsmöjligheter och dilemman kring handledning. Ett drygt tjugotal handledare från norr till söder möttes under två dagar på "halva vägen", närmare bestämt i Sundsvall. Imelda Mc Carthy var hedersgäst och dragplåster och Charlotta Lindahl och undertecknad höll i arrangemanget. "Medarrangörer" var förstås också de inbjudna handledarna som med sin erfarenhet och närvaro bidrog till att seminariet blev en inspirerande "resa" under temat "mind, body and spirit". Teman som Imelda, på ett finstämt och varmt sätt, förmedlade. Att påstå att utsikten från Södra Bergets konferensanläggning är hänförande är knappast någon överdrift. Med ett snöbeklätt Sundsvall som fond kunde vi rofyllt och prestigelöst ta del av varandras och Imeldas klokskap och samtala på ett lite annorlunda och spännande sätt kring handledning. Ett fokus på hur vi själva tar hand om oss öppnade också för nya möjligheter och upplevelser denna gång. Inledningsvis präglades emellertid sammankomsten av den sorg som flera av oss känner genom förlusten av vår kollega Klas Grevelius, som är saknad (tillsammans med sina två barn) i tsunamikatastrofen. Han, liksom två kollegor till, skulle också närvarat dessa dagar. Klas frånvaro erfors, av flera av oss, som ytterligt smärtsam.
Imelda Mc Carthy från Irland. Familjeterapeut, handledare och utbildare från Dublin Irland. För ytterligare information se http://http://www.ucd.ie/socpolsw/socpolnew/mccarthy.html Det är inte enkelt att göra Imelda rättvisa genom ett par utdrag ur hennes föreläsningar och reflexioner och urvalet blir förstås subjektivt. Men jag låter inte detta hindra mig. Här kommer min version av valda delar från dagarna. Imelda talade om att "ju mer vi blir oss själva, desto mer blir vår finstämda (subtile) energi synlig, på gott och ont". Att det är möjligt att knyta an på en djupare nivå- en slags resonans och klangbotten i ett "team mind"- där en speciell slags konversation kan äga rum. Genom meditation (som vi också fick prova på under dagarna) kan vi göra oss själva mer uppmärksamma och mer medvetet närvarande. Ju mer vi är oss själva, desto mer utstrålar vi detta som gör att andra vill vara samman med oss. Det kan t ex. också ske genom att vi tänker gott om andra, att vi visar varandra uppskattning och kan vara kvar i frustration. Hur vi mår i oss själva blir viktigt och hur vi kan ge oss själva näring och behålla vår nyfikenhet. Att invitera andra att hitta denna närvaro, inte genom att bli lika oss, utan att också bli mer av sig själva är viktigt. Här kommer vår förmåga att lyssna och vara i oss själva i en slags "resonans mood" där inte vi behöver ha svaret, utan där lika gärna någon annan kan ha svaret som ger resonans. Mer att färdas i en slags harmoni tillsammans. Där vi litar på att vi befinner oss på en intelligent plats där visdom finns tillgänglig.
Charlotta Lindahl och Imelda. Att befinna sig i kärlek och i smärta, där kärlek inte är detsamma som att säga "ja" till allting är viktigt, enligt Imelda. Att grupper tillsammans kan skapa denna kärlek. En förutsättning för att vara i denna kärlek handlar om egen självkänsla och trygghet. Rädsla skapar däremot slutenhet. Imelda talar också om att vara "detached" från dem vi möter, men i kärlek. Att inte låta oss "kidnappas" av den andres negativitet. Ger man något fokus så förstorar man det, därför ska man undvika att fokusera på det negativa.
Att räkna till tjugo genom att utveckla en slags "group mind" fick vi prova på. Anders Wächter, Kerstin Hopstadius och Bo Montan m.fl. deltog i detta. Att bli medveten om de egna avsikterna med det vi gör hjälper oss att bli mer spontana. Det är inte händelserna i sig utan hur vi förhåller oss till dem som är avgörande, enligt Imelda. Vi kanske inte kan göra något åt smärtan, men vi avgör själva om vi lider. Ju mer centrerade vi är desto mindre berörs vi av sådant som drabbar oss. Vilket inte innebär att eftersträva en slags känslokyla. Snarare ett fokus på hur man väljer att svara an på det som händer. Att finna "The power of intention" och hur vi kan göra vår "mind" till vår bästa vän och inte vår värsta fiende blir väsentligt. Vi vet att kroppen reagerar på olika slags tankar som får kroppen att kännas bättre eller sämre och att dessa tankar också påverkar vår omgivning. Behåller vi en centrerad hållning utifrån de känslor, tankar, handlingar och det samspel vi är en del av och kan göra oss till observatörer av dessa skeenden kan vi bli mer uppmärksamt närvarande, enligt Imelda. Denna öppna hållning skulle kunna utgöra vår "spirit", vår kraft (source). Att möta erfarenheter med en "open mind" innebär t.ex. att gränser inte har mer makt än den du ger dem och om du accepterar ditt motstånd kan du också komma förbi det. Försök att bekämpa hindren gör dem större. Liksom att existens och verklighet inte har några förpliktelser gentemot våra förväntningar. Vi kan fokusera på hur vi vill svara på den andre, i stället för vad vi får från den andre. Här talar Imelda om "respons-ability", som till synes kommer ordet från "responsability", som kan översättas med ansvar. Reaktion (re- act/motagera ) är motsatsen till respons och avskiljer oss från vår kraft (source). Resurserna är det som finns på utsidan och kraften (source) finns på insidan. Avsaknaden av re-aktion är tystnad och djup avspänning, ett aktivt uttryck för kärlek. Vi avstår från att låta oss kidnappas av en idé eller tanke och bli ett offer för våra reaktioner. Reaktioner uppstår för att vi redan har något i vårt huvud. Imelda uppmuntrar oss i stället att observera det som sker och låta tankarna i vårt huvud vara ifred. Att avstå från att identifiera oss med våra tankar och ord, inte värdera dem utan hålla dem på avstånd. Vi är inte våra tankar! När vi börjar bedöma och värdera identifierar vi oss med våra tankar. När vi bevittnar, i stället för identifierar, är vi mer i kärlek, enligt Imelda. "Do, not be" och "Do less accomplish more". Vi är varken offer eller bristfälliga. Svaghet kommer och går, det är inget att kämpa emot, det bara stjäl energi. Det enda som andra kan skada är ditt ego, inte dig själv! Mycket mer klokskap och goda skratt förmedlades under dessa dagar, även utanför konferensrummet som t.ex. i poolen under bar himmel, i den ångiga bastun där man inte kunde urskilja varandra, liksom vid festmiddagen. Somliga ägnade sig också åt de några av de tillgängliga friluftsaktiviteter som stod till buds. I en avspänd och rofylld stämning tog vi farväl av varandra i hopp om att någon kommer att fatta "stafettpinnen" och arrangera nästa års handledarträff.
I ottan båda dagarna gav sig undertecknad och Kerstin Hopstadius tappert, trots mörkret och kylan, ut i längdspåret, allt för att vårda såväl kropp och själ samt söka vår egen spirit. Med hälsningar från en barnfödd Sundsvallare, Elisabet W-K
|
| PSYKODRAMA-
OCH NÄTVERKSTERAPIHELG I NORRKÖPING november
2004
intryck nedtecknade av Elisabet Wollsén Kvarnlöf Värme, generositet. Ett stimulerande och omtänksamt ordnat arrangemang som bidrog till genuina möten med nya och gamla vänner/kollegor. Detta var några av de omdömen som framkom vid utvärderingen av helgen som ägde rum på Crescendo i Norrköping. Poppius Psykodrama & Sociometri med Ragnhild Poppius som anordnare, och med bistånd av ett större antal deltagande kollegor, höll ordning och orienterade oss i innehåll och struktur och lotsade oss till lokaler, fixade mat, kaffe och hembakat och försåg oss med goda ostar, pajer, vin och andra godsaker. Omhändertagandet kändes lite som på "den gamla goda tiden", som en slags tidsresa till den tidsepok när jag jobbade på behandlingshem och konferenserna präglades av en prestigelöshet och avspändhet med kreativitet och välgrundad erfarenhetskunskap. En annan likhet med "förr i tiden" var det intensiva programmet som startade redan på fredagskvällen och pågick ända till 22-tiden för att fortsätta 09.00 på lördagen och avslutas lika sent denna kväll. Trots det späckade programmet, men med väl tilltagna pauser för lunch och kaffe, kändes det på det hela taget ändå mer vitaliserande än tröttande vilket också återspeglades i de livfulla möten som ägde rum vid minglet i baren efter de sena kvällspassen. Efter de senaste årens fokuserande kring språksystemisk/narrativ filosofi och praxis upplevde jag personligen ett behov av att lägga till mer av uttryckande tekniker i mina handlednings- och utbildningsuppdrag, att hitta vägar att nå bortom orden. Jag ville också återanknyta det psykodramatiska arbete som jag påbörjade och ägnade mig åt på tidigt åttiotal. Få till en "korsbefruktning" av de olika sätten att tänka och praktisera på. Så blev det också. Att jag omedelbart kom att träffa två kära kollegor/vänner från den tiden, Hanna Danefjäll och Christina Citron, var verkligen "en hit". Att få dela med dem vad som skett sen vi skildes för drygt tjugo år sedan fick en cirkel att slutas och gav nya öppningar framåt. Vår gemensamma "psykodramaresa" på Södermöja där vi deltagit i veckokurser under ledning av Dick Korn från USA kändes påtagligt närvarande och jag kunde berätta hur jag bibehållit kontakten med Dick genom åren för att också följa honom till den sista vilan. Han dog på ett besök hos oss sommaren 2002. Från familjeterapifältet och från Stockholm deltog bl.a. Magnus Ringborg och Mia Andersson som talare, tillsammans med ett flertal kollegor som sysslade med familjer och nätverk. Några av kollegorna använde sig redan av psykodramatiska metoder, andra var där för att lära mer och tillägna sig nya metoder. Annars är det ju som vanligt att vissa "arenor", i detta fallet den psykodramatiska, tenderar att attrahera vissa kollegor medan andra lyser med sin frånvaro. Det fanns mycket att välja mellan, men formen snarare än innehållet fick styra mitt val denna gång. Således kom jag att delta i workshops som hade med uttryck, roller och berättelsedramaperspektiv att göra. Enda avsteget var valet att delta i en workshop på temat konfliktteori, men som visade sig i formen också engagera oss i spännande övningar kring konflikter. Det var Margareta Teke som stod för denna workshop. Mycket lärorikt i både ett vidare perspektiv och tänkande, liksom konkret i arbetet med par, enskilda och personal. Andra teman, som professionalitet och kaos, kom att samtalas kring. Kerstin Jurdell reflekterade kring Morenos* tankar om ömsesidigheten i relationen (han var, by the way, samtida och vän med Buber) om vikten av spontanitet som det önskvärda, där frånvaron av rädsla skapar förutsättningar för spontanitet och kreativitet. Ruuda Palmqvist tog med oss på ett drama där vi fick chansen "se" våra våra mor- och farföräldrar möta varandra, vilket var mycket gripande och tänkvärt. Mia Andersson fångade publiken med sina bilder av anorektiska kvinnors skapelser och hennes "Tro, hopp och kärleksterapi" som i mycket handlar om att "omfamna" och finnas kvar, att lägga vikten vid; blick, beröring och tonfall. Birgitta Gustafsson och Kristina Örne lät oss pröva på en modell för arbete med externalisering och berättelsefokus och visade hur denna modell kan användas i olika sammanhang. Mycket mer finns att säga om denna sammankomst, men det får räcka för tillfället. Norrköping bör förstås också nämnas, som det "psykodramafäste" i Sverige som staden utgör. När man i kvällsmörkret vandrar längs ån i denna stad och plötsligt, under en av broarna, får syn på en jättelik ljusbeklädd kristallkrona hängande över vattnet då glittrar det till, inte bara därute utan också på insidan....
"Kursdeltagare in action" * Jacob Levy Moreno är Psykodramats upphovsman.
WORKSHOP MED MICHAEL WHITE I PARIS sommaren 2004 intryck nedtecknade av Elisabet Wollsén Kvarnlöf -Är fransmännen och fransyskorna snobbiga? Efter fyra intensiva dagar med de franska kollegorna vill jag svara; - nej, snarare blyga. Vi anländer till Rue de Vaugirard nummer 104 tidigt på morgonen den 13 juli. Porten är låst. På gatorna strosar eller småskyndar fransmännen och fransyskorna på väg till arbete och andra möten. Runt om syns morgonöppna bistros och caféer där man kan avnjuta en "petit dejeunér" med starkt kaffe, croissant och confiture samt en juice för cirkus 80 spänn! En stilig herre analkar oss med släpande steg. Med kavajen slängd över ena axeln, med en tunn portfölj under armen, guldbågade smäckra glasögon, stilig skjorta och eleganta byxor med diskret guldspänne i en sober livrem personifierar han den absoluta fördomsmättade bilden av en fransk psykoanalytiker! - Bonjour monsieur, vous allez au workshop de Michael White? - Mais oui, kom med här säger den elegante och hjälper oss in genom porten. In till ett vackert rum med stenbelagt golv, byggt som ett atrium, förbi en passage där doften av vita liljor övermannar oss liksom tonerna av fransk opera som stillsamt ljuder från ett rum längre bort. Doften av nybryggt kaffe leder oss vidare till en spatiös sal med intilliggande trädgård. - Voila, här är det! Där strosar de omkring, de där franska kollegorna, de som "man aldrig ser", "som man aldrig lär känna", "som håller sig för sig själva på konferenserna", "de där arroganta, snobbiga", ja gud vet vad alla dessa fördomar berättar! Sant eller icke, så kom jag i alla fall på mig själv att jag faktiskt aldrig lärt känna eller ens träffat en fransk kollega under alla de år jag deltagit i internationella konferenser eller andra sammanhang. Men nu, nu ska jag- i sann narrativ anda- utmana dessa fördomar och ge de franska kollegorna chansen till "en ny story". Vi trevar runt lite, tar kaffe och några kakor och blir ganska omgående uppsökta av Isabelle och Nicholas som är både välkomnande och, tack och lov, engelsktalande. Strax innan halv tio kommer Michael med händerna fulla av videoband. En kram och "nice to see you" och sen förberedelser med det tekniska.
Tommy samtalar med Nicholas De Beer och Isabelle Laplante som arrangerar workshopen och innehar Médiat- Coaching. I bakgrunden Eric från Bordeaux och Michael White. Isabelle öppnar workshopen med hjälp av två tibetanska klockors rena klang. Vi placerar oss i halvcirkel och Michael placerar sig vid blädderblocket tillsammans med den eminenta franska tolken. Ingen presentation, inga frågor om "förväntningar" eller dylikt. Michael sätter igång och alla lyssnar andäktigt. Själv försöker jag samtidigt tillvarata den franskkurs som tolkningsproceduren erbjuder. Jag sitter mellan den elegante och Eric från Bordeaux. Det raspar om min blyertspenna när jag antecknar flitigt och jag undrar om min pennas ihärdiga raspande stör den "franske psykoanalytikern"...
Michael White och deltagare i Paris. Michael White driver, tillsammans med kollegor, Dulwich Centre i Adelaide, South Australia. Dulwich Centre är ett narrativt inriktat institut som erbjuder kurser, konsultationer och som också deltar i olika samhällsprojekt. Michael har skrivit böcker och artiklar och reser runt världen och håller workshops, ger konsultationer och deltar i konferenser vid sidan om hans arbete på centret. Det blir intensiva dagar, med start runt nio och avslut runt halvsextiden. Michael föreläser med entusiasm större delen av tiden men fram på eftermiddagen får vi chans att öva "narrativa tekniker" i smågrupper. Tempot är intensivt och smågruppsträningen på franska och- i viss mån- engelska är rigorös och innebär både tjusning, slit och utmaning och ett och annat missförstånd... Lunchpauserna utgör en välbehövlig vila. Då "den franska restaurangmaten är verkligt riskabel dessa dagar", enligt Nicholas, så bestäms att lunchen ska intas i trädgården med egenhändigt inköpta varor.
Picnic på parisiskt vis var en upplevelse! När man efter noggranna val införskaffat och dukat upp den mat och den dryck man tänkt sig så "vips" försvinner det mesta framför ögonen på oss. - "Jag ska be att få lite skinka och vin" hör jag bakom min axel och den franska kollegan står där uppfodrande med sin tallrik och ett tomt glas. Oroliga och hungriga delar vi med oss och kikar försynt efter det där goda vinet som nu intet återstår av.. Ganska snart förstår vi i alla fall poängen med det hela när allehanda gotter också skickas vidare till oss, så utan mat blir vi då rakt inte. I stället blir lunchen en härlig och överraskande blandning, helt annat än den man först ställt in sig på. Men ack så skoj, så generöst när man väl kommit över den första förvirringen. De följande dagarna blir det fler och fler kindpussar och vi får lära oss vad som gäller kring hälsningsceremonin. Alltså vilken sida ska man börja på, hur många pussar etc. Vi lär oss att det är lite lokalt om man ska pussa två, tre eller fyra gånger. Är man riktigt intim så kan man ge en kram, men det är som sagt intimt. Själva tycker vi nog att kindkyssarna känns mer intima än de sedvanliga "svenska" kramarna. Vi lär oss också hur sympatiska våra kollegor är, nyfikna men lite blyga, kanske på grund av språksvårigheter, men öppna och tillmötesgående och utan ett spår av arrogans eller snobbism. Den franske psykoanalytikern är förstås ingen (avmätt) psykoanalytiker* heller... Tiden går fort. Promenaderna mellan hotell Claude Bernard i Quartier Latin, via Luxembourgträdgården, morgon och kväll, är vitaliserande och fyllda av parisiskt ambiance. Efter de intensiva och givande dagarna där vi förbättrar franskan, skalar av fördomar, njuter av sällskapet och slipar vårt tänkande och vår narrativa praxis, njuter vi av att bara vara i Paris. I bagaget tar vi med oss viktiga kunskaper om hur man kan arbeta med "outside witnesses", med att hjälpa människor att skriva om sin historia, att förstå att det inte handlar om att applådera, berömma, eller bedöma, snarare att identifiera, benämna, rättfärdiga och autentisera. Michael talar om resonans, om hur man förflyttar sig genom att beröras av andra människors berättelser, om terapeuten som "byggnadsställningen" som kan förbinda de olika delarna i individens liv, om klientens rätt till eget författarskap och att ge utrymme för fylligare livsberättelser. Allt verkar självklart och enkelt, men innebär mycket träning, mycket rådbråkande med egna fördomar, vanor och "tagen för given-kunskap". Men vi stretar på. Kanske, om det går att få ihop det hela, arrangerar vi Michael i en liknande workshop här i Sverige någon gång i framtiden. Senaste boken är inköpt och dedicerad av Michael, den som handlar om att göra det vardagliga exotiskt... I juli nästa år blir det konferens i Hong Kong för narrativt intresserade! Vi lämnar Paris på lördagen med nya och rikare berättelser och i förhoppning att få till fler intressanta möten med kollegor söderöver. Nyfikna och entusiastiska över att få lära känna fler av de där "osynliga" franska kollegorna... Médiat-Coaching har många strängar på sin lyra och imponerar på oss med de föreläsare de anlitat och med deras ambitiösa programinnehåll som främst handlar om coaching. De beskriver att de hämtar influenser från många olika håll som lösningsorienterade , NLP, kontextuell approach, olika systemiska inriktningar, Palo Alto-modellen och influenser från Milton Erickson. De har en mycket innehållsrik hemsida www.mediat-coaching.com som hänvisar till artiklar, konferenser och utbildningar i både egen och andra regi samt en engelskspråkig sida som de hoppas ska fungera som mötesplats för professionella inom området. Både Isabelle och Nicholas berättar att det psykoanalytiska tänkande helt klart dominerar i Frankrike och att de inte rönt något större intresse från familjeterapeuter när det gäller deltagande i deras arrangemang. Härnäst funderar de på att engagera Tom Andersen och så blir det en ny workshop med Michael White 2006. Besök hos kollegor i södra Frankrike Inte långt från Aix- en-
Provence, i Pertuis, har Catherine Tamisier och Jaques Brosset byggt
upp en privat skola "REP-formation" och är ensamma, i
Frankrike, om att erbjuda en fyraårig psykoterapeututbildning, med
NLP som bas, och som ger europeiskt certifikat som psykoterapeut.
Skolan erbjuder också utbildning till coach och ger en
handledarutbildning som kan ge internationellt handledar certifikat,
allt inom ramen för NLP och baserat på Milton Ericksons och
Gregory Batesons tankegångar. NLP är ju inget som är stort i
Sverige, däremot i Danmark och Finland, berättar Catherine, som
också är vice president i "l´Association Européenne de
Psychoterapie Neuro- Linguistique". Också Jagues och Catherine
bekräftar bilden av den dominerande psykoanalytiska inriktningen i
Frankrike och hur litet intresset är för mer systemiska och andra
inriktningar. Catherine och Jaques tar emot oss i sommarbostaden i Ramatuelle/St Tropez där de vistas tillfälligt under sommarstängningen av skolan. R E P står för Réseau-Education- Plurielle. Vi besöker också Christine Anziani- Vente som startat en verksamhet inom coaching i Cannes från att tidigare arbetat som läkare. Coaching förefaller vara en spännande inriktning som inte så lätt låter sig definieras och som vi känner att vi skulle vilja fördjupa oss lite mer i. Ta reda på hur man arbetar och tänker kring sådant som yrkesroll, förändring och praxis i jämförelse med att vara handledare och terapeut. Eftersom familjeterapeuterna lyste med sin frånvaro, och "coacharna" med sin närvaro på Michael Whites workshop kan man ju fundera över hur det kommer sig att dem, som vi i Skandinavien betecknar som familjeterapeutiska förgrundsgestalter, mer lockar coacher än familjeterapeuter i Frankrike! Några svar på dessa funderingar fick vi inte på denna resa. Vi har kvar telefonnumret till en ansedd familjeterapiverksamhet i Paris som vi inte fick till ett tilltänkt möte med denna gång. Vi återkommer när vi utforskat saken mer!
Christine, Elisabet och Tommy lunchar med Christine under besöket i Cannes. Vi hoppas på att snart vara tillbaka i Frankrike och närheten till Skavsta flygplats från Flen är ju en underlättande faktor när det gäller tillgängligheten. Svårigheten är förstås otillräckliga färdigheter i det franska språket. Men den utmaning det innebär att "färdas" i flera språk samtidigt, att försöka göra sig själv begriplig och att upptäcka hur lika vi trots allt är i våra mänskliga uttryck, ger ändå mersmak och lust till nya möten med kollegor som inte enbart har engelska som sitt huvudspråk. På återhörande Elisabet augusti- 04 * Fördomar om franska (och andra) psykoanalytiker får avhandlas på en senare resa....
|
