inspirerande möten med kollegor i sverige och internationellt

New York 2017

Första anhalten på resan över Atlanten var att träffa Par- och Familjeterapeuter på Mercy College, Campus Manhattan. Medarrangör var en professor på Familjeterapi- programmet, Sahlia Bava, som jag träffat i Galveston tidigare. Arrangemanget var sent påkommet så det blev en liten skara, där också en deltagare fick rusa iväg- mitt i en uppställning- då hans hund blivit akut sjuk... Men, improvisation är ju också vad Life Staging handlar om. Att följa det som sker, hitta kreativitet och ordning i ett tillsynes kaos. Så det blev en meningsfull, om än lite annorlunda, eftermiddag. Där uppställningen, som alltid, visade på nya bilder och ledde till nya insikter. 
Här är "annonsen" som vi tog fram. Tyckte den var bra så publicerar den!


MARRIAGE & FAMILY THERAPY PROGRAM OFFERS A FREE 
SUPERVISION WORKSHOP 


– Apply creative techniques in group work and supervision! 
– Question the normative power in traditional language and settings! 
– Practice creativity through interaction in the workshop! 
– Collaborate in rich story development! 


  
LIFE STAGING® - SUPERVISION AND GROUP WORK IN A CREATIVE FORMAT 
Life Staging®, by the creative format and collaborative process, activate our evolutionary and personal knowledge and skills as humans, thus create meaningful connections, resonance and develops relational skills. Moreover, it also challenges the dominant taken-for-granted ideas on "what's there" that easily kidnap professionals into thin inscriptions of people and phenomena. Life Staging® offers a (magic) dance, by moving away from dominant ideas of knowing, in ways that might both touch and surprise you. 
Spooky? No, just a use of more right brain knowledge that always was there-but silenced. 
Scary? No, rather more fun and playful. 

March 6, 2017 11:30am-1:30pm Manhattan Rm 723 

Elisabet Wollsén, MSc, Private Practice, Stockholm, Sweden 
Certified psychologist and certified psychotherapist in family therapy. Forty years of experience as a clinician, while thirty-five in supervision, education and professional development in her own company. Influenced by systemic and narrative ideas and expressive art therapy formats. She did narrative research in the mid-nineties and besides ordinary work, she is now writing professional books, developing Life Staging® and cooperates with a massai women’s project in Tanzania. 


AGPA 2017

Senare kom jag att delta på AGPA´s (American Group Psychotherapists) årliga konferens och hålla en workshop om Life Staging.  (mer om detta strax)
 

LIFE STAGING® workshops i Stockholm 2015 och 2016


Denna gång kom ett gäng lika entusiastiska deltagare (som vanligt) på workshopen i Life Staging. Denna gång till nya lokaler, "Blå Vinden," som verkligen passande till formatet. Det var organisations- och managementkonsulter, psykoterapeuter, handledare, universitetslärare, författare och specialpedagoger, coacher, nätverkslagsledare och utbildare. Alla med gedigen professionell erfarenhetoch livsvisdom. Som vågade och bjöd generöst av sig själva. Härliga processer mao!


Workshop Life Staging® i samarbete med Nätverkskompniet i västerås 2016


Efter att två handledare från Nätverkskompaniet deltagit i kursen Life Staging® i slutet av förra året blev jag inviterad till deras inspirationsdagar för nätverkslagsledare från olika delar i Sverige i att hålla en introduktion i Life Staging®. Det blev ett intressant möte kring hur man som nätverksledare kan se sin del i ett system från utsidan. – När är man ett hinder, kanske står i vägen eller kan utgöra en underlättare? Positioneringens betydelse, liksom mycket annat uppenbaras tydligt i Life Staging® formatet- mer fruktbart samarbete är förhoppningen framöver! 
 

Stipendium 2015


Elisabet har fått Svensk Handledarförenings stipendium 2015
Här är motiveringen;

"Elisabet Wollsén verkar vara grundad i den systemiska teorin som handledningsmetodik bygger på. Hon har utvecklat en egen metod, prövat den i sin praktiska verksamhet under en längre tid och också fått bra gehör för den bl a hos Tavistocksinstitutet. Life Staging® som metod kan vara ett sätt att komma bortom det verbala som ofta dominerar handledningssamtalen. Stipendiet ska enligt den sökande användas till att formulera sina tankar kring metoden i en bok vilket är något som är lovvärt och som därigenom kan bidra till att utveckling inom handledningsområdet där flera kan pröva och bidra till att författaren får feedback och ytterligare kan förfina metoden."

"Life Staging®" demonstrerades på årsmötet i början av mars i Kungälv. 


UPPSKATTAT HANDLEDNINGSFORMAT

Författat av Elisabet

Det var roligt att få feedback från Dawn Thibert som blivit entusiastisk över handledningsformatet "Life Staging®" eller "Uppställningar" efter min workshop på "Systemic Gatherings" i somras. Roligt är också att Dawn lyckats förmedla och skapa ett upplägg som inte bara fungerade väl utan också fortsatte inspirera även hennes lärare och kollegor. Som hon skriver i sitt mail, "det blir fler och fler ringar på vattnet"! Mer utförlig information om "Life Staging®"och feedbacken från Dawn går att hitta här:


Workshop i tel aviv 2014

Författat av Elisabet

Under bar himmel en ljummen kväll i oktober på en terass i närheten av Tel Aviv höll jag och kollegan Tommy Kvarnlöf en workshop  om "Life Staging®". Narrativa kollegan, psykoterapeuten och handledaren Andrea Lazar, som förestår Narrative Therapy Israel, hade samlat ett gäng entusiastiska psykoterapeuter som villigt provade på! Det blev en berörande afton på många sätt och en av deltagarnas kommentarer tyckte jag särskilt om; "– De var inte att jag kunde känna och tänka fritt, det var känslan av att bara kunna vara".


Nordiska kongressen i familjeterapi i åbo 2014

Författat av Elisabet

Finland var värd för den nordiska konferensen och hade valt förlägga den i Åbo, denna vackra stad som erbjöd långa promenader i pittoreska kvarter, via domkyrkan och längs med ån som flyter genom staden. Atmosfären var familjär som vanligt fast välkomstanförandet gick i lite dystra toner. Även om finnarna beskrev sig själva som ett vemodigt och tystlåtet folk med hög självmordsfrekvens, så fick i alla fall jag med mig en massa trevliga och glädjefulla stunder med finländarna, liksom med de andra från nordens alla länder. Till exempel fick jag lära mig dansa finsk tango av Jaakko Seikkula!
Innehållet på kongressen präglades av ett belysande och ifrågasättande av den tidsanda så många av oss känner igen. Med ledord som evidens, dokumentation, leverera, räkna pinnar.. . samtidigt som vi fick ta del av gedigen kunskap och flera framgångsrika projekt som föreslog ett alternativt förhållningssätt och praxis. Kanske behöver vi hitta sätt att kombinera synsätten? Själv gillade jag att det verkar som om det blivit viktigare med "mer struktur och färre tolkningar" än "knapphändig struktur och en massa tolkningar".
När det gäller forskning togs viktiga ansatser upp som skillnaden mellan "about research" och witness research" som förstås erbjuder olika data.

Själv höll jag i en workshop om 
Life Staging®.

En favorit från en föreläsning var fotot på fyra gossar, med samma frisyr, med samma Canada Goosejacka och frågan; – Vad tycker ni om skoluniform?
Ja, ni kan säkert gissa vad de svarade...
Den normativa makten är uppenbarligen stor, gör oss ängsliga och mer benägna att följa en mall fast vi kanske tror vi gör individuella val.

Nästa Nordiska kongress på Island 2017!


Systemic gathering in cambridge 2014

Författat av Elisabet

Huntingdon
var platsen för detta event visade det sig, en par miles utanför Cambridge. Kicki Oljemark och Cherry Ravello hade verkligen fått till ett sammanhang som lockat många intressanta kollegor från Europa. Alla vi "vanliga" och några huvudtalare ställde upp med både sin tid och sina idéer "for free". Till exempel, Ken och Mary Gergen, Elspeth Mc Adams, John Shotter mfl. Jim Wilson skulle också ha deltagit men lämnade återbud i sista minuten p g a sjukdom. Men, eftersom det handlade om just en "gathering",  bidrog alla med nytänkande idéer och inspirerade oss likafullt. Det jag tycker sticker ut, fast kanske för jag vill uppfatta det sålunda, är mer fokus på det icke-verbala som ett outforskat område, som något som kan behöva värderas mer. John Shotter talade till exempel om "the before facts" och om att inte tänka "about", kanske inte nödvändgtvis benämna allt heller. Ken utmanade idén om vad vi kan veta genom vår s.k. "mind". Om jag nu uppfattade det hela rätt. Spännande forskning redovisades också, själv höll jag en workshop med "uppställningar (Life Staging®) live".
Bramton Mill var den mysiga restaurangen på vilken vi samlades till kvällens mer sociala dialoger, där vi åtnjöt riktigt good mat och en härlig stämning!
Sen bar det av till Bath där man får lite perspektiv på detta med historien betydelse och närvaro i nuet.


tredje europeiska narrativa konferensen i Lasi, Rumänien 2014

Författat av Elisabet

"Yiash" ungefär så uttalas Lasi på rumänska och i denna vackra stad ägde den tredje europeiska narrativa konferensen rum. Deltog gjorde många europeer men även kollegor från Israel, USA mfl.  Ovidiu Gavrilovici och hans team arrangerade konferensen som ägde rum på Universitetet i Lasi, Rumäniens första Universitet. I Lasi bildades också det första biblioteket i landet. Överlag befann vi oss i ett spännande historiskt kulturellt sammanhang som vi också fick uppleva mer under vår dagstur till Moldavien. Dagarna fylldes med en mångfald worshops och storföreläsningar. Precis så där vitalt som det narrativa perspektivet alltid är, med förhoppningar om att utveckla, utmana, stå upp för, ta ställning, försöka påverka mer än bara i "terapirummet". Bort från inskrivandet av personer i tunna diagnoser, bort från psykiatrins tvångströjor och medicinering. Fram för alternativa mer mänskliga sammanhang där människor kan läka och leva mer värdigt, var ansatsen i många anföranden. Med personliga vittnesmål och mycket närvaro. Med många spännande och nya idéer. Säkerligen bidrog detta till allt trevligt vi också hade på kvällarna. Själv bidrog jag med en workshop i Life Staging®. Det var ett rejält glatt gäng danskar, rumäner, belgare, ryssar, holländare, ungrare, greker mfl. som samlades för gemensamma middagar och samdansade till sent in på natten. Fotbolls-VM, med Holland i täten, gjorde inte stämningen mindre entusiastisk! Tack Rumänien för detta fantastiska sammanhang. Nästa europeiska konferens kommer äga rum i Spanien!


FAmiljeterapikongress Ystad 2013

Författat av Elisabet

Dryt tre hundra entusiastiska familjeterapeuter samlades på höstkanten på Ystads Saltsjöbad, som erbjöd en härlig inramning till det rika konferensinnehållet. Hög igenkänningsfaktor blir det i sådana här sammanhang men också nya möten, nya kunskaper. Själv höll jag en workshop om handledning, Life Staging®, och fick positiv respons. Magnus Ringborg valdes till årets familjeterapeut, men det var inte därför vi drack skumpa till frukost...
(Elisabet) 

  
Osaka 2013

Författat av Tommy

I augusti 2013 hölls den årliga internationella ITAA- konferensen -  denna gång i Osaka, Japan.  ITAA är den internationella organisationen för transaktionsanalytiker.  Inspirerad av Maggie Careys narrativa seminarier i Sverige höll jag en föreläsning i ämnet "Script and Narratives - contrasts and corrlelations".  Med en vidareutveckling av Carey's diagram story-lines beskrev jag ett par fallstudier med depressionsklienter och hur det dominanta språket, (det jag kallar "depressionska") fördjupat och rättfärdigat livsproblematiken  och därmed försvårat en lösning. Här presenterade hur klienterna och jag tillsammans utforskade och förtätade alternativa berättelser. Dessa hämtade klienterna ur gömslen av positiva erfarenheter, föreställningar och framtidsbilder. Skript-teorin i TA ligger nära den narrativa och även om teorierna rör sig i olika kunskapstraditioner väckte föreläsningen ett positivt intresse och inspiration bland det femtiotalet åhörare. A-ri-ga-to go-zai-mas.


Conversation fest texas 2013

Författat av Elisabet

Houston Galveston Institute var med och arrangerade detta event http://thewindsofchange.ca/en/program/.  
Här samlades lösningsfokuserade, collaborativa och narrativa huvudtalare och deltagare under samma konferens. Själv höll jag (Elisabet) en workshop kring mitt handledningsformat Life Staging®. Vill du veta mer om Life Staging® och se en video från min workshop besök min hemsida   

Inbjudna talare var bl.a Ken Gergen, Harlene Anderson, Jill Freedman, Gene Combs, Sue Levin, Sylvia London, Saliha Bava, Karen Young, Jim Duvall, David Pare, Tod Augusta-Scot, John Winslade, Marie-Nathalie Beaudoin, Bonnie Miller, Monte Bobele, Arnold Slive.
http://thewindsofchange.ca/en/program/
Här hittar du en länk till facebooksidan om conversation FEST 2013


narrativ konferens köpenhamn 2012

Författat av Elisabet

Den andra narrativa europeiska konferensen ägde rum i Köpenhamn och samlade deltagare som coacher, familjeterapeuter, managementfolk mm. Jag (Elisabet) skrev en artikel om konferensen i SFFT, svensk familjeterapiförenings medlemsblad.
Här laddar du ned artikeln


NORDISK FAMILJEterapikongress Visby 2011

Författat av Elisabet

Närmare tusen deltagare från de nordiska länderna samlades under innehållsrika och inspirerande dagar i Visby där jag också höll en workshop i mitt handledningsformat LIFESTAGING. Workshopen samlade 45 deltagare som fick medverka i en livesession av formatet på plats. Modiga handledaren Kristina Faleij från Örebro ställde frivilligt upp med ett dilemma vi kunde utforska tillsammans. (Elisabet)
Vill du veta mer om formatet och se videos besök  www.lifestaging.se


MÄN därför blir ni dumpade

Om mina fem förslag för att slippa bli dumpade kan ni läsa i söndagsbilagan i Aftonbladet. Artikeln laddar du ned här!
(Elisabet)


Uganda 2010 African Conference on psychotherapy

Författat av Tommy

I december 2010 hölls den 6:e afrikanska psykoterapikonferensen på Makarere-universitet i Ugandas huvustad Kampala. Den samlade ett hundratal deltagare med representanter från ett tiotal afrikanska länder. Nigeria, Sydafrika, Kenya och hemmanationen var bäst representerade. En handfull tillresta amerikaner och ett par europeer bidrog till ett breddat internationellt utbyte. I de flesta afrikanska länder är livsomständigheterna så knappa att traditionell psykoterapi  har svårt att mäta sig och nyttiggöras i de ofta omedelbara, omfattande och basala insatserna. Forskning och klinisk tillämpning är huvudsakligen knuten till universiteten och en del intressanta studier presenterades på konferensen med inriktning på multi-kulturella context, fattigdomsbekämpning, genus-frågor, utveckling av företagande och även det som vi ofta förknippar med västvärlden såsom depressioner och suicider.

Mitt bidrag var en föreläsning med rubriken "Big and Small Talk". Det var resultatet från en jämförande studie av konfliktlösning mellan väpnade folkgrupper å ena sidan och inom mindre arbets- och familjegrupper å den andra. Vilka är de intressanta skillnaderna och likheterna? Vad kan vi lära av erfarenheter från de olika arenorna när det gäller språkliga strategier, former och  uttryck? Mitt utgångsmaterial var en längre bandad intervju med den svenske medlaren i Östtimor-konflikten 1996-2003, fil.dr Kjell-Åke Nordquist vid Uppsala Universitet. Big Talk står för ett deklamatoriskt, kontrollerande, retoriskt, bombastiskt, försvarande, skrämmande, förtigande och nedsättande språkbruk. Small Talk står för ett intresserat, nyfiket, öppet, känslomässigt, lekfullt, lyssnande, generöst och flödande språkbruk - en "win-win". Tillräckligt tillspetsat som ett "antingen-eller" i syfte att tydliggöra och utmana konferensdeltagarna. Mitt antagande är att det valda språkbruket skapar tankar och handlingsmönster som leder till olika konfliktmål. Inte minst påverkas språkbrukaren själv!

Med små medel och stora brister i organisationen lyckades man få till en bra konferens. Med tre timmars försening i starten och en totalomläggning av programmet krävdes det ett stort tålamod. Samtliga universitetsstuderande fick ställa in sitt deltagande p.g.a. en tenta och alla parallella seminarier ändrades då till storföreläsningar.  
Generositeten gick inte att ta miste på. Jag fick låna den enda fungerande datorn på psykologiska institutionen för att arbeta på mitt hotellrum.

Även om Uganda tillhör de afrikanska länder som är relativt fritt från väpnade konflikter, är internationella konferenser utsatta mål för terrorism. Det märktes i den rigorösa kontrollen vid infarten till campus och de välrustade soldater som höll ett vakande öga över oss. Även marabou-storkarna på takåsar och svävande högt i skyn hade full koll. Kanske var det lunchpaketen som frestade.


Familjeterapikongress EFTA paris 2010

Författat av Elisabet

Rörigt och svårnavigerat tyckte en del. Ja, utbudet var stort ochkonferenslokalerna enorma men icke desto mindre en inspirerande kongress. Själv fick jag hjälp med navigeringen och bra val av seminarier och workshops av den irländske familjeterapeuten Jim Sheehan. (Elisabet)
En artikel om kongressen författade jag för SFFT, svensk familjeterapiförenings medlemsblad. Här kan du ladda ned den!

VÄRLDSKONFERENS I AI- APPRECIATIVE INQUIRY KATMANDU NEPAL 2009

Författat av Elisabet

Konferensen samlade drygt tre hundra deltagare från 40-talet länder över hela världen, även om huvuddelen av deltagarna glädjande nog var nepaleser. Vi var några  få från Sverige och mitt ressällskap bestod av Kicki Oljemark och Caroline Sheela från Magelungen (Kicki har nyligen slutat där). För övrigt fanns ett stort antal deltagare från det europeiska systemiska nätverket och vi hade en kväll vårt eget mingel och pratade ihop oss kring våra visioner och hur vi ville vara i kontakt framöver. "The best way to predict the futur is to create it" citerades Peter Drucker, under konferensen. Något jag verkligen håller med om!
(Elisabet)


NARRATIV METAFARI TANZANIA 2008

Författat av Elisabet

Bilderna säger mer än orden? Arrangör var metafariledaren Leif Josefsson, själv stod jag för det "narrativa ledarskapet" och medresenärer var Birgitta Wollsén, Micke Brozén och Tommy Kvarnlöf, som kom med under vecka två. En fantastisk kombination av erfarenheter och kunskap. Men utan vår lokala vän och guide massajen Rafael, hade vi aldrig fått uppleva Tanzania på det sätt vi gjorde. Ruth med familj och kollegor på Tanga konferenscenter (TICC) var också oerhört viktiga och bidrog med både logi, ovärderlig kunskap och kontakter med de massajer vi kom att besöka i en by norr om Tanga.
(Elisabet)

Information om Narrativ metafari som jag författat kan du ladda ner här!


Medverkan i tv 2008

Premiär i TV-formatet med deltagande hos Malou von Sievers (kanal 4) kring familjehemligheter. Hittar inte länken till inspelningen just nu, återkommer.
(Elisabet)


PARIS 2008

Författat av Elisabet

Denna gång var det Sue Mann och Shona Russell som tagit sig från Australien för att träffa narrativt intresserade deltagare från Frankrike. Som vanligt arrangerade Isabel och Nicolas från Mediat- Coaching i Paris. Detta var en "advanced workshop" och, som vanligt, fick vi till oss berörande och utmanande kunskap i narrativt tänkande och praxis. En stor del av sammankomsten kom förstås också att handla om Michael Whites allt för tidiga bortgång. Sista kvällen samlades några av oss hemma hos Isabel och Nicolas på trivsam middag. Där fanns också Sarah, som levde ihop med Michael, samt kollegor från Bordeaux som just nu håller på med mycket intressanta projekt att introducera narrativt tänkande och praxis inom kriminalvården. Om detta kommer jag säkerligen att återkomma. Speciellt med tanke på eventuella planer att, tillsammans med min syster- som är domare-, se hur narrativ praxis skulle kunna utvecklas i försöken att lösa vårdnadstvister. Det blir förstås fortsatta besök och träffar med de franska kollegorna, kanske också en studieresa till Bordeaux, framöver.
(Elisabet)


Reggio Emilia 2008

Författat av Elisabet

Det var spännande att komma till Reggio Emilia. Som jag hade hört talas om mycket tidigt under min utbildning till psykolog. Det var Reggio- pedagogiken och Paolo Freires (som inte var italiensk) frigörande tankegångar som prisades då, på 70-talet. Fanns det något kvar av denna rebelliska anda fortfarande?  Svaret blev ett entydigt "ja" efter att vi fått till oss hela historien kring R.E och jag fått insikten att Italien är ett mycket skiftande land, inte bara när det gäller, till exempel mattraditioner och geografi. Stora kulturella skillnader och traditioner präglar de olika delarna och det typiska för Reggio är traditionen att samarbeta och stötta varandra i olika kooperativa verksamheter. Sammankomsten skedde tack vare det europeiska nätverket www.networkplace.eu som skapats av Leif Josefsson. Ett nätverk av deltagare från olika länder som intresserar sig för systemiskt tänkande och samarbete över landsgränserna. (se mer på deras hemsidan). Vi kom i alla fall att tillbringa ett par dagar boendes i ett vackert kloster, numera vandrarhem, mitt i staden. Tankar och erfarenheter utbyttes via grupparbeten, föreläsningar och spontana möten. Jag fick med mig mycket, till exempel begreppet "emotional evidence", men framför allt en härlig känsla av europeiskt medborgarskap. Tack Yvonne Bonner, Leif och ni andra som bidrog till denna inspirerande träff under temat "landscape". Nästa träff blir i Barcelona i vår.


SAN DIEGO 2008- MIchael White är död

Författat av Elisabet

Den 5 april kom meddelandet från Dulwhich Center i Adelaide att man stängt av respiratorn. Michael hade då legat i coma sedan några dagar. Vi sörjer på många håll runt om i världen och tanker förstås på Michaels närmaste familj och vänner. Dottern Penny satt hos sin pappa in i det sista, men alla var vid hans sida och han fick den bästa upptänkliga vården. Begravningen skedde i solnedgången en vecka senare och runt om i världen anordnades ceremonier för att hedra Michael. Det känns tomt och ofattbart att han inte finns med oss längre men vi ska vårda och föra vidare hans fantastiska och utmanande tankar och narrativa praxis. Michael hade ett stort hjärta, som på slutet inte orkade hålla honom vidare i livet.
(Elisabet)


paris 2007

Författat av Elisabet

Dags för returlunch med Michael (och hans käresta som tog bilden). Här i Latinkvarteren nära mitt favorithotell La Louisiane på rue de Seine. Workshopen som föregått denna lunch var innehållsmässigt rätt lik den Michael höll på Gotland. Mer om denna nedan. Andra nyheter är att Michael är en riktig "knasiga-tillbehörs-freak" likt undertecknad och en stor del av lunchen delgav vi entusiastiskt varandra de olika konstiga saker man kan införskaffa på resor, som t.ex. min nyss inköpta smörkniv som står av sig själv samt min avocado- slicare......allt till ljudligt men hjärtligt stönande från kärestan som insåg innebörden av detta samtals konsekvenser på kommande resor....

Ja, det är mycket som kretsar kring ett narrativt förhållningssätt och intresse på hemsidan. Märker också ett stort intresse när jag är ute och handleder och föreläser och håller i systemiska utbildningar. Den narrativa delen av dessa utbildningar är oftast den man vill lära sig mer om. Själv tycker jag att narrativt tänkande är hjälpsamt och etiskt inom många områden och en utmärkt teori och praxis för socialarbetare som ju, enligt mitt tycke, saknar en gemensam teori. Ofta vänder man sig i stället till terapeutiska och psykologiska tekniker likt psykologer.... Michael White är ju i grunden socialarbetare och samhällskritiker och hela den narrativa approachen handlar om att jobba på flera samhälleliga nivåer. Med den enskilde och familjen, i större "community- workproject", med abourginerna i Australien, i indianreservat i Canada och kring konflikten i Mellanöstern, för att nämna några. Konflikter inom organisationer, arbete med våldsamma män och medlingsförsök inför  domstolsförhandlingar lämpar sig också bra för narrativt arbetssätt.
(Elisabet)


VISBY 2007  Förband till Michael White

Författat av Elisabet

I vårvintras fick jag erbjudandet från Lisen Kebbe och Sven Sandström. Ville jag vara förband till Michael White? I hänryckningens tid på Gotland, i samband med  workshopen som de anordnade med Michael. Fanns det något att tveka på? Knappast.                                                                                                                            

Ett femtontal hade anmält sig till den svenska introduktionen, förlagd till dagen innan Michaels tvådagars. Mitt val och fokus för dagen var att försöka sätta in det "narrativa tänkandet" i ett vidare filosofiskt sammanhang. Där tankar kring ideologi, teori, praxis och metateorier samtalades kring utifrån historiska, sociala och kulturella aspekter. Den narrativa praxisen fick endast litet utrymme mot slutet av dagen och illustrerades i stället ypperligt genom de många videotapes som Michael lät oss ta del av under de påföljande dagarna.

Varför valde jag nu detta fokus? Jo, en av de största, svåraste och mest intressantautmaningarna med narrativt tänkande, som jag tycker, uppstår när man förflyttar sig till ett "utanförperspektiv" (så långt det nu är möjligt) från vilket den egna tagna-för-givna förståelsen kan utmanas och ifrågasättas. En position som synliggör hur (sub)kulturers dominanta sanningar och normer påverkar uppfattningar och handlingar i olika sociala sammanhang, över tid. Samt hur dessa uppfattningar och handlingar i sin tur (åter)skapar den specifika (sub)kulturen och det som anses önskvärt och giltigt i densamma. Med det ville jaguppmärksamma deltagarna på att valet av metateoretiskt perspektiv, alltså den konstruktion av tankar, förklaringar och förståelse vi väljer, direkt påverkar vår praxis och vår syn på världen, oss själva och andra. Jag exemplifierade också hur psykosocialt arbete under lång tid, mer eller mindre, influerats och fortfarande influeras av ett antal dominanta teoribildningar som i mångt och mycket bygger på modern psykologis syn på vad som anses normalt, sjukt, rätt och riktigt och gav exempel på hur professionella skriver in människor i berättelser och förklaringar som konstruerats ur dessa teorier. Liksom hur ett narrativt synsätt, på samma sätt, påverkar de berättelser vi är med och skapar och de slutsatser vi kommer fram till om oss själva, andra och omvärlden. I slutänden får således olika förhållningssätt och praxis olika konsekvenser för hur den enskildes uppfattar sin identitet, sina handlingar och sitt värde.

Narrativt tänkande har sitt ursprung i folkpsykologin och Michael kritiserar mycket av det han kallar moderna psykologiska teorier. Att utgå från folkpsykologin handlar framför allt om att fokusera på individens avsikt med sitt liv, att relatera den enskildes varande och handlingar till dennes livsmål, snarare än till den kulturella normens syn på vad som är ett gott liv (vilket ofta återspeglar de populära teoribyggen som råder i den specifika kulturen). De narrativa frågorna har för avsikt att utforska och lyfta fram den enskildes undertryckta och förbisedda berättelser. Berättelser som inte uppmärksammats eller givits samma värde som den dominanta berättelsen. Samt koppla den enskildes handlingar och tankar  till hans/ hennes livsmål och duka för ett sammanhang där den enskilde - genom andra - får ta del av resonansen som hans/hennes berättelse väcker hos dessa andra. Resonansen kan sägas utgöra motsvarigheten, och ett alternativ till, det normen värderar högt i den aktuella (sub)kulturen och i den dominanta förklaringsmodellen. Samtalsledaren är aktiv i att ställa frågor som tar fram den enskildes författarskap, berättelser och värden och knyter viktiga händelser och tankar till den enskildes storyline och livsmål, inte till psykologiska teorier om den mänskliga naturen. Men passiv i förhållande till hur saker ska förstås och ges värde och till hur den enskilde väljer att leva sitt liv.

Narrativt tänkande har inte större värde än något annat sätt att se världen på, men ett förhållningssätt som jag värderar högt. Förhoppningen med dagen var att inspirera deltagarna att fundera på/bli varse det man värderar högt, för att medvetet kunna välja teoretiskt perspektiv och därmed den praxis man vill vara en del av.
Om Michaels två följande dagar ska jag inte skriva mycket, då mycket redan sagts i tidigare berättelser om mötet med MW och narrativ approach (se nedan). Om hela arrangemanget och sammanhanget vill jag ändå nämna några ord. Det var i hänryckningens tid, i slutet av maj, som det hela ägde rum. Inramningen med Visbys medeltida atmosfär, den vackra och Gotlandsinspirerade föreläsningsmiljön och Lisen och Svens värdskap, blev tillsammans en samstämd resa som gärna upprepas. Inte minst för mottagandet före, under och efter föreläsningarna. Sven visade sig vara kock, Lisen likaså en fena på matlagning och tillsammans dukade de generöst upp härliga middagar både i sitt hem och i den charmiga lokal de hade, som visade sig vara ett nedlagt bageri med originalkaklet och bakugnen kvar.

Själv lyckades jag ta mig runt Hälsans Stig en tidig morgon före frukost. Det är skönt att vandra när man blir så tagen av det som sker i mötet med narrativ praxis och engagerade deltagare. Jag har ju deltagit i flera narrativa sammanhang, men alltid kommer något nytt, något att gripas av på ett nytt och annorlunda sätt. För min del, denna gång, blev det det som överskriften till workshopen angav " Att fokusera på konsekvenserna av trauma". Att ge värde till det sätt på vilket man svarar på traumat. Traumatiska minnen är alltid halva minnen och genom att fylla ut hålet med responsen kan man infoga traumat i en storyline över tid. På så vis blir det möjligt att återupprätta den del som förlorats i traumat. Det man står för och värdesätter, det man vill med sitt liv utgör grunden för hur man svarar på traumat. Responsen kan ses som en slags vägran att ge upp dessa värden och därmed som färdigheter och kunskaper som den enskilde alltid uppvisar i förhållande till traumat. Dessa färdigheter och kunskaper behöver erkännas och bekräftas för att berättelsen ska bli hel. Inte genom positiva påpekanden eller applåder, utan genom nyfikenhet på de små steg/handlingar som den enskilde företar sig, sådant som kan uppfattas som symptom i annat tänkande. Till exempel "panikattacker". I narrativt tänkande finns det man värdesätter, står för och önskar för sitt liv alltid inbegripet i de symptom/bekymmer som uppvisas.

Det är workshop i Paris igen i augusti. Jag kommer att delta, men bara någon dag. Hade tänkt avstå, men ljuv musik uppstod i mig när jag pratade med mina franska vänner. Hotell la Louisiane, vid matmarknaden på den lilla sidogatan i Saint-Germain hade lediga rum och mitt behov av narrativ påfyllnad är konstant eftersom jag också, likt de flesta, lätt halkar in i ett gängse tänk i mina professionella och privata sammanhang. Ett sätt att motverka detta är planen att tillskapa ett sammanhang, gissningsvis i Stockholmstrakten, för intresserade narrativister. Mer om detta under "Aktuella erbjudanden". Ett ytterligare tips är att läsa Jesper Juuls böcker som på många sätt speglar en liknande värdegrund som den narrativa. (Elisabet)

En artikel i FFST, Stockholmsföreninges medlemsblad för systeminriktad familjeterapi kan du ladda ned här!


PARIS 2006

Författat av Elisabet

Uppföljande workshop med Michael White
anordnad av Isabelle och Nicholas, Mediat-Coaching (se nedan Paris 2004)

EN BERÄTTELSE OM FÖRMÅGAN ATT DUKA FÖR GODA SAMMANHANG

Jag åkte till Paris och blev en helare människa. Både personligt och professionellt- om det nu går att skilja åt. Relationerna, resonansen. Som, allt som allt, mynnade ut i en känsla av "sameness" och igenkännande. Likheten i våra mänskliga strävanden, vare sig man är svensk, fransk, australiensare eller aborigin, är påtaglig. Behov, som att få möjlighet att ingå i en större gemenskap, få ge och ta emot kärlek och bekräftelse, kämpa med att göra det svåra begripligt och meningsfullt, att kräva auktoritet och erkänsla för den man är och ens goda avsikter, sticker ut som viktiga ledtrådar. Ledtrådar till vars och ens identitet- vem man är och vill vara här på jorden. Ett sympatiskt och hjälpsamt sätt att se på identitet och identitetsbyggande i både professionella och i andra sammanhang.                               Vad berörde då mest?                                                                                                  

Jo, hur alla kämpade, ödmjukt och intresserat. De professionella, med de seriösa försöken att göra det narrativa förhållningssättet till sitt. Personerna (på de videoband vi fick se), med att skapa mening i sina liv och nya rikare berättelser med fler alternativ och mindre känsla av maktlöshet. Ynnesten att få dela de berättelser och livsöden som Michael och personerna på videofilmerna, så generöst delade med sig. Tacksamheten och gemenskapen som ledde till många möten mellan oss som deltog, där delanden av våra livsöden, våra funderingar och våra tillkortakommanden skapade en finstämd kontext där lärandet försiggicks på många olika sätt och olika nivåer. Till ackompanjemang av Nicholas väl utvalda musikstycken under rasterna, blomsterprakten i den vackra trädgården, klangen i det franska språket, det goda vinet och småplocket under lunchens pic-nic,dans l´ ombre chaude. Nagy´s  tes " People suffer more from a lack of connection than a lack of soloution"  kom till mig vid ett flertal tillfällen under den veckolånga workshopen.                      

Frågorna, som ställs om och om igen, i olika varianter;  
                                              
- Vilken är din ståndpunkt när det gäller detta?                                                                  
- Varför tycker du så?                                                                                                     
- Hur hänger det ihop med din strävan om hur du vill vara och leva?                                     
- Vad säger det här dig om dig, om det du värdesätter, din längtan det du vill uppnå?

Ofta söker sig svaren fram också i mig. Svar som erbjuder en rikare berättelse att färdas i. Att följa tunna trådar som leder till fler beskrivningar om en människa då dessa vävs samman med grundläggande och goda avsikter i vars och ens liv, som synliggör de egna ståndpunkterna, bortom kulturens dominanta förslag på normalitet, och som möjliggör en stabilare och mer autentisk identitet baserad på de övertygelser som den egna livserfarenheten varit med att forma.                                                                                 
- Kan du komma på någon person i din historia som tidigt såg denna strävan i dig?             
- Vem skulle inte bli förvånad över att se dig här i Paris på denna workshop?                       
- Vad var det den personen såg hos dig och vad tycker du om denna sida hos dig?    
       
Och så vidare. Så fortsatte det. Frågor som på ett självklart sätt föll ur de mer filosofiska ställningstaganden. Inspirerade av, främst Focault, men också Vygotski med flera. Befriande och utmanande frågor om vår tids kulturella normer och den makt dessa normer får över våra och andras liv och de sätt som vi (till exempel) organiserar  våra hjälpverksamheter på.  

Stigen till Paris är definitivt upptrampad och ny workshop är planerad redan till nästa sommar. Jag skönjer också små stigar till Bordeaux, Toulose, Alsace och Loiredalen och andra ställen från vilka deltagarna tagit sig. En förening för "Narrativa utövare i Frankrike" tillkom också under workshopens sista dag. Ett viktigt steg för fransmännen att särskilja narrativ praxis från annan.  För narrativt tänkande skiljer sig faktiskt på ett genomgripande sätt. Det har tagit mig lång tid att greppa, att göra det narrativa synsättet till mitt- så jag kan använda resten av mig själv till att lyssna inåt och utåt, bli kreativ och närvarande i mötet. Narrativ praxis har krävt att jag ständigt exotiserar det ”tagna för givna” och uppmärksammar de små vardagliga händelserna som reflekterar hur vi lever våra liv, det vi tror på och det som gör oss till dem vi är. Dessa utmaningar har jag kämpat med allt sedan 1988 då jag för första gången träffade Michael White i Adelaide, Australia, och gör så fortfarande. Likheten mellan psykodramatiska tankegångar och praxis och narrativa, hittar jag  glädjande också. Till exempel i externaliserandet av problemet och i den externaliserande konversationens väsen. Så lite draghjälp finns även där.

Nästa sommar blir det ny workshop i Paris. Förhoppningsvis sammanfaller inte denna med den stora Paris-rean, vilket var fallet detta år.                                                                     
- Var jag på rean, smet jag från workshopen? Take a guess…                                             
- Vad säger din gissning om dig, om det du tar för givet och hur hänger det ihop med vad du värdesätter, står för etc.....
(Elisabet)


MINUCCHIN I GÖTEBORG våren 2005

Författat av Elisabet

De flesta har jag lyssnat på och också sett "live". Alla de stora familjeterapeuterna, undantaget Salvadore Minnuchin. Lever han, tänkte jag när jag såg annonsen om en två dagars workshop med den omnämnde?

I allra högsta grad vital och levande fann jag emellertid senior Minnuchin på plats i Sjömanskyrkans lokaler i Göteborg där också ett större antal intresserade hade samlats för att lyssna och lära. Inte nog med att vi fick träffa Minnuchin, vi fick också se honom i samtal med en familj i "direktsändning" via en stor bildskärm och med familjen next door. Det var som på den "gamla goda tiden", men mer sympatiskt. Familjen slapp sitta på scenen och vi kunde ändå följa med i samtalet.          
                                                                      
Mycket fick vi med oss under dessa två dagar där Minnuchin  bl.a. visade hur han arbetar med hierarkier och strukturer direkt i rummet. Till exempel med att jämföra längden mellan familjemedlemmar och koppla detta till makt. Han intresserar sig också för de berättelser/ budskap/roller vi tar med oss från vår barndom och hur vi fortsätter att bete oss i enlighet med dessa i våra nuvarande familjer. Mammor och pappor fick fundera över detta och också hur de skulle kunna förändra sin roll om de så önskade. Det var fascinerande att se hur mycket förändring som kom till stånd bara under ett par samtal och hur mycket sympati och respekt Minnuchin visade i samtalen med familjemedlemmarna. Mycket inspirerande och en önskan att efterapa senioren infann sig definitivt. Liksom den klara insikten om omöjligheten att åstadkomma något liknande. En snart åttioårig livserfaren terapeut från Argentina efterapas näppeligen av en yngre, om än entusiastisk, familjeterapeut från Sverige!
(Elisabet)


HANDLEDARSEMINARIUM I SUNDSVALL januari 2005

Författat av Elisabet

Så var det dags igen - för femte året i rad - att träffas och dela tankar,utvecklingsmöjligheter och dilemman kring handledning. Ett drygt tjugotal handledare från  norr till söder möttes under två dagar på "halva vägen", närmare bestämt i Sundsvall. Imelda Mc Carthy var hedersgäst och dragplåster och Charlotta Lindahl och undertecknad höll i arrangemanget.  "Medarrangörer" var förstås också de inbjudna handledarna som med sin erfarenhet och närvaro bidrog till att seminariet blev en inspirerande "resa" under temat "mind, body and spirit". Teman som Imelda, på ett finstämt och varmt sätt, förmedlade.


Att påstå att utsikten från Södra Bergets konferensanläggning är hänförande är knappast någon överdrift. Med ett snöbeklätt Sundsvall som fond kunde vi rofyllt och prestigelöst ta del av varandras och Imeldas klokskap och samtala på ett lite annorlunda och spännande sätt kring handledning. Ett fokus på hur vi själva tar hand om oss öppnade också för nya möjligheter och upplevelser denna gång. Inledningsvis präglades emellertid sammankomsten av den sorg som flera av oss känner genom förlusten av vår kollega Klas Grevelius, som är saknad (tillsammans med sina två barn) i tsunamikatastrofen. Han, liksom två kollegor till, skulle också närvarat dessa dagar. Klas frånvaro erfors, av flera av oss, som ytterligt smärtsam.

Det är inte enkelt att göra Imelda rättvisa genom ett par utdrag ur hennes föreläsningar och reflexioner och urvalet blir förstås subjektivt. Men jag låter inte detta hindra mig. Här kommer min version av valda delar från dagarna.

Imelda talade om att "ju mer vi blir oss själva, desto mer blir vår finstämda (subtile) energi synlig, på gott och ont". Att det är möjligt att knyta an på en djupare nivå- en slags resonans och klangbotten i ett "team mind"- där en speciell slags konversation kan äga rum. Genom meditation (som vi också fick prova på under dagarna) kan vi göra oss själva mer uppmärksamma och mer medvetet närvarande. Ju mer vi är oss själva, desto mer utstrålar vi detta som gör att andra vill vara samman med oss. Det kan t ex. också ske genom att vi tänker gott om andra, att vi visar varandra uppskattning och kan vara kvar i frustration. Hur vi mår i oss själva blir viktigt och hur vi kan ge oss själva näring och behålla vår nyfikenhet. Att invitera andra att hitta denna närvaro, inte genom att bli lika oss, utan att också bli mer av sig själva är viktigt. Här kommer vår förmåga att lyssna och vara i oss själva i en slags "resonans mood" där inte vi behöver ha svaret, utan där lika gärna någon annan kan ha svaret som ger resonans. Mer att färdas i en slags harmoni tillsammans. Där vi litar på att vi befinner oss på en intelligent plats där visdom finns tillgänglig.

Att befinna sig i kärlek och i smärta, där kärlek inte är detsamma som att säga "ja" till allting är viktigt, enligt Imelda. Att grupper tillsammans kan skapa denna kärlek. En förutsättning för att vara i denna kärlek handlar om egen självkänsla och trygghet. Rädsla skapar däremot slutenhet. Imelda talar också om att vara "detached" från dem vi möter, men i kärlek. Att inte låta oss "kidnappas" av den andres negativitet. Ger man något fokus så förstorar man det, därför ska man undvika att fokusera på det negativa.

Att bli medveten om de egna avsikterna med det vi gör hjälper oss att bli mer spontana. Det är inte händelserna i sig utan hur vi förhåller oss till dem som är avgörande, enligt Imelda. Vi kanske inte kan göra något åt smärtan, men vi avgör själva om vi lider. Ju mer centrerade vi är desto mindre berörs vi av sådant som drabbar oss. Vilket inte innebär att eftersträva en slags känslokyla. Snarare ett fokus på hur man väljer att svara an på det som händer. Att finna "The power of intention" och hur vi kan göra vår "mind" till vår bästa vän eller värsta fiende blir väsentligt.                                                                                  

Vi vet att kroppen reagerar på olika slags tankar som får kroppen att kännas bättre eller sämre och att dessa tankar också påverkar vår omgivning. Behåller vi en centrerad hållning utifrån de känslor, tankar, handlingar och det samspel vi är en del av och kan göra oss till observatörer av dessa skeenden kan vi bli mer uppmärksamt närvarande, enligt Imelda. Denna öppna hållning skulle kunna utgöra vår "spirit", vår kraft (source). Att möta erfarenheter med en "open mind" innebär t.ex. att gränser inte har mer makt än den du ger dem och om du accepterar ditt motstånd kan du också komma förbi det. Försök att bekämpa hindren gör dem större. Liksom att existens och verklighet inte har några förpliktelser gentemot våra förväntningar.

Vi kan fokusera på hur vi vill svara på den andre, i stället för vad vi får från den andre. Här talar Imelda om "respons-ability", som till synes kommer ordet från "responsability", som kan översättas med ansvar.  Reaktion (re- act/motagera ) är motsatsen till respons och avskiljer oss från vår kraft (source). Resurserna är det som finns på utsidan och kraften (source) finns på insidan. Avsaknaden av re-aktion är tystnad och djup avspänning, ett aktivt uttryck för kärlek. Vi avstår från att låta oss kidnappas av en idé eller tanke och bli ett offer för våra reaktioner. Reaktioner uppstår för att vi redan har något i vårt huvud. Imelda uppmuntrar oss i stället att observera det som sker och låta tankarna i vårt huvud vara ifred. Att avstå från att identifiera oss med våra tankar och ord, inte värdera dem utan hålla dem på avstånd. Vi är inte våra tankar! När vi börjar bedöma och värdera  identifierar vi oss med våra tankar. När vi bevittnar, i stället för identifierar, är vi mer i kärlek, enligt Imelda.              
"Do, not be" liksom  
"Do less accomplish more".                                                    
Vi är varken offer eller bristfälliga. Svaghet kommer och går, det är inget att kämpa emot, det bara stjäl energi. Det enda som andra kan skada är ditt ego, inte dig själv!

Mycket mer klokskap och goda skratt förmedlades under dessa dagar, även utanför konferensrummet som t.ex. i poolen under bar himmel, i den ångiga bastun där man inte kunde urskilja varandra, liksom vid festmiddagen. Somliga ägnade sig också åt de några av de tillgängliga friluftsaktiviteter som stod till buds. I en avspänd och rofylld stämning tog vi farväl av varandra i hopp om att någon kommer att fatta "stafettpinnen" och arrangera nästa års handledarträff.

(Elisabet)


PSYKODRAMA- OCH NÄTVERKSTERAPIHELG I NORRKÖPING 2004

intryck nedtecknade av Elisabet Wollsén

Värme, generositet. Ett stimulerande och omtänksamt ordnat arrangemang som bidrog till genuina möten med nya och gamla vänner/kollegor. Detta var några av de omdömen  som framkom vid utvärderingen av helgen som ägde rum på Crescendo i Norrköping.

Poppius Psykodrama &  Sociometri  med Ragnhild Poppius som anordnare, och med bistånd av ett större antal deltagande kollegor, höll ordning och orienterade oss i innehåll och struktur och lotsade oss till lokaler,  fixade mat, kaffe och hembakat och försåg oss med goda ostar, pajer, vin och andra godsaker.  Omhändertagandet kändes lite som på "den gamla goda tiden", som en slags tidsresa till den tidsepok när jag jobbade på behandlingshem och konferenserna präglades av en prestigelöshet och avspändhet med kreativitet och välgrundad erfarenhetskunskap. En annan likhet med "förr i tiden" var det intensiva programmet som startade redan på fredagskvällen och pågick ända till 22-tiden för att fortsätta 09.00 på lördagen och avslutas lika sent denna kväll. Trots det späckade programmet, men med väl tilltagna pauser för lunch och kaffe,  kändes det på det hela taget ändå mer vitaliserande än tröttande vilket också återspeglades i de livfulla möten som ägde rum vid minglet i baren efter de sena kvällspassen.

Efter de senaste årens fokuserande kring språksystemisk/narrativ filosofi och praxis upplevde jag personligen ett behov av att lägga till mer av uttryckande tekniker i mina handlednings- och utbildningsuppdrag, att hitta vägar att nå bortom orden. Jag ville också återanknyta det psykodramatiska arbete som jag påbörjade och ägnade mig åt på tidigt åttiotal. Få till en "korsbefruktning" av de olika sätten att tänka och praktisera på. Så blev det också.

Att jag omedelbart kom att träffa två kära kollegor/vänner från den tiden,Hanna Danefjäll och Christina Citron, var verkligen "en hit". Att få dela med dem vad som skett sen vi skildes för drygt tjugo år sedan fick en cirkel att slutas och gav nya öppningar framåt. Vår gemensamma "psykodramaresa" på Södermöja där vi deltagit i veckokurser under ledning av Dick Korn från USA kändes påtagligt närvarande och jag kunde berätta hur jag bibehållit kontakten med Dick genom åren för att också följa honom till den sista vilan. Han dog på ett besök hos oss sommaren 2002.

Från familjeterapifältet och från Stockholm deltog bl.a. Magnus Ringborg ochMia Andersson som talare, tillsammans med ett flertal kollegor som sysslade med familjer och nätverk. Några av kollegorna använde sig redan av psykodramatiska metoder, andra var där för att lära mer och tillägna sig nya metoder. Annars är det ju som vanligt att vissa "arenor", i detta fallet den psykodramatiska, tenderar att attrahera vissa kollegor medan andra lyser  med sin frånvaro.

Det fanns mycket att välja mellan, men formen snarare än innehållet fick styra mitt val denna gång. Således kom jag att delta i workshops som hade med uttryck, roller och berättelsedramaperspektiv att göra. Enda avsteget var valet att delta i en workshop på temat konfliktteori, men som visade sig i formenockså engagera oss i spännande övningar kring konflikter. Det varMargareta Teke som stod för denna workshop. Mycket lärorikt i både ett vidare perspektiv och tänkande, liksom konkret  i arbetet med par, enskilda och personal.

Andra teman, som professionalitet och kaos, kom att samtalas kring. Kerstin Jurdell reflekterade kring Morenos* tankar om ömsesidigheten i relationen (han var, by the way, samtida och vän med Buber) om vikten av spontanitet som det önskvärda, där frånvaron av rädsla skapar förutsättningar för spontanitet och kreativitet. Ruuda Palmqvist tog med oss på ett drama där vi fick chansen "se" våra våra mor- och farföräldrar möta varandra, vilket var mycket gripande och tänkvärt. Mia  Andersson fångade publiken med sina bilder av anorektiska kvinnors skapelser och hennes "Tro, hopp och kärleksterapi" som i mycket handlar om att "omfamna" och finnas kvar, att lägga vikten vid; blick, beröring och tonfall. Birgitta Gustafsson och Kristina Örne lät oss pröva på en modell för arbete med externalisering och berättelsefokus och visade hur denna modell kan användas i olika sammanhang.

Mycket mer finns att säga om denna sammankomst, men det får räcka för tillfället. Norrköping bör förstås också nämnas, som det "psykodramafäste" i Sverige som staden utgör. När man i kvällsmörkret vandrar längs ån i denna stad och plötsligt, under en av broarna, får syn på en jättelik ljusbekläddkristallkrona hängande över vattnet då glittrar det till, inte bara därute utan också på insidan....

* Jacob Levy Moreno är Psykodramats upphovsman.


WORKSHOP  MED MICHAEL WHITE I PARIS sommaren 2004

-Är FRANSMÄNNEN OCH FRANSYSKORNA SNOBBIGA?

Efter fyra intensiva dagar med de franska kollegorna vill jag svara;                  
- nej, snarare blyga.   


Vi anländer till Rue de Vaugirard nummer 104 tidigt på morgonen den 13 juli. Porten är låst. På gatorna strosar eller småskyndar fransmännen och fransyskorna på väg till arbete och andra möten. Runt om syns morgonöppna bistros och caféer där man kan avnjuta en "petit dejeunér" med starkt kaffe, croissant och confiture samt en juice för cirkus 80 spänn!

En stilig herre analkar oss med släpande steg. Med kavajen slängd över ena axeln, med en tunn portfölj under armen, guldbågade smäckra glasögon, stilig skjorta och eleganta byxor med diskret guldspänne i en sober livrem  personifierar han den absoluta fördomsmättade bilden av en fransk psykoanalytiker!

- Bonjour monsieur, vous allez au workshop de Michael White?                        - Mais oui, kom med här säger den elegante och hjälper oss in genom porten. In till ett vackert rum med stenbelagt golv, byggt som ett atrium, förbi en passage där doften av vita liljor övermannar oss liksom tonerna av fransk opera som stillsamt ljuder från ett rum längre bort. Doften av nybryggt kaffe leder oss vidare till en spatiös sal med intilliggande trädgård.

- Voila, här är det! Där strosar de omkring, de där franska kollegorna, de som "man aldrig ser", "som man aldrig lär känna", "som håller sig för sig själva på konferenserna", "de där arroganta, snobbiga", ja gud vet vad alla dessa fördomar berättar! Sant eller icke, så kom jag i alla fall på mig själv att jag faktiskt aldrig lärt känna eller ens träffat en fransk kollega under alla de år jag deltagit i internationella konferenser eller andra sammanhang. Men nu, nu ska jag- i sann narrativ anda- utmana dessa fördomar och ge de franska kollegorna chansen till "en ny story".  

Vi trevar runt lite, tar kaffe och några kakor och blir ganska omgående uppsökta av Isabelle och Nicholas som är både välkomnande och, tack och lov, engelsktalande. Strax innan halv tio kommer Michael med händerna fulla av videoband. En kram och "nice to see you" och sen förberedelser med det tekniska.

Isabelle öppnar  workshopen med hjälp av två tibetanska klockors rena klang. Vi placerar oss i halvcirkel och Michael placerar sig vid blädderblocket tillsammans med den eminenta franska tolken. Ingen presentation, inga frågor om "förväntningar" eller dylikt. Michael sätter igång och alla lyssnar andäktigt. Själv försöker jag samtidigt tillvarata den franskkurs som tolkningsproceduren erbjuder. Jag sitter mellan den elegante och Eric från Bordeaux. Det raspar om min blyertspenna när jag antecknar flitigt och jag undrar om min pennas ihärdiga raspande stör den "franske psykoanalytikern"...

Det blir intensiva dagar, med start runt nio och avslut runt halvsextiden. Michael föreläser med entusiasm större delen av tiden men fram på eftermiddagen får vi chans att öva "narrativa tekniker" i smågrupper. Tempot är intensivt och smågruppsträningen på franska och- i viss mån- engelska är rigorös och innebär både tjusning, slit och utmaning och ett och annat missförstånd...

Lunchpauserna utgör en välbehövlig vila. Då  "den franska restaurangmaten är verkligt riskabel dessa dagar", enligt Nicholas, så bestäms att lunchen ska intas i trädgården med egenhändigt inköpta varor.

Picnic på parisiskt vis var en upplevelse! När man efter noggranna val införskaffat och dukat upp den mat och den dryck man tänkt sig så "vips" försvinner det mesta framför ögonen på oss. - "Jag ska be att få lite skinka och vin" hör jag bakom min axel och den franska kollegan står där uppfodrande med sin tallrik och ett tomt glas. Oroliga och hungriga delar vi med oss och kikar försynt efter det där goda vinet som nu intet återstår av.. Ganska snart förstår vi i alla fall poängen med det hela när allehanda gotter också skickas vidare tilloss, så utan mat blir vi då rakt inte. I stället blir lunchen en härlig och överraskande blandning, helt annat än den man först ställt in sig på. Men ack så skoj, så generöst när man väl kommit över den första förvirringen.

De följande dagarna blir det fler och fler kindpussar och vi får lära oss vad som gäller kring hälsningsceremonin. Alltså vilken sida ska man börja på, hur många pussar etc. Vi lär oss att det är lite lokalt om man ska pussa två, tre eller fyra gånger. Är man riktigt intim så kan man ge en kram, men det är som sagt intimt. Själva tycker vi nog att kindkyssarna känns mer intima än de sedvanliga "svenska" kramarna. Vi lär oss också hur sympatiska våra kollegor är, nyfikna men lite blyga, kanske på grund av språksvårigheter, men öppna och tillmötesgående och utan ett spår av arrogans eller snobbism. Den franske psykoanalytikern är förstås ingen (avmätt) psykoanalytiker* heller...

Tiden går fort. Promenaderna mellan hotell Claude Bernard i Quartier Latin, via Luxembourgträdgården, morgon och kväll, är vitaliserande och fyllda av parisiskt ambiance. Efter de intensiva och givande dagarna där vi förbättrar franskan, skalar av fördomar, njuter av sällskapet och slipar vårt tänkande och vår narrativa praxis, njuter vi av att bara vara i Paris. I bagaget tar vi med oss viktiga kunskaper om hur man kan arbeta med "outside witnesses", med att hjälpa människor att skriva om sin historia, att förstå att det inte handlar om att applådera, berömma, eller bedöma, snarare att identifiera, benämna, rättfärdiga och autentisera. Michael talar om resonans, om hur man förflyttar sig genom att beröras av andra människors berättelser, om terapeuten som "byggnadsställningen" som kan förbinda de olika delarna i individens liv, om klientens rätt till eget författarskap och att ge utrymme för fylligare livsberättelser. Allt verkar självklart och enkelt, men innebär mycket träning, mycket rådbråkande med egna fördomar, vanor och "tagen för given-kunskap". Men vi stretar på. Kanske, om det går att få ihop det hela, arrangerar vi Michael i en liknande workshop här i Sverige någon gång i framtiden. Senaste boken är inköpt och dedicerad av Michael, den som handlar om att göra det vardagliga exotisk...

Vi lämnar Paris på lördagen med nya och rikare berättelser och i förhoppning att få till fler intressanta möten med kollegor söderöver. Nyfikna och entusiastiska över att få lära känna fler av de där "osynliga" franska kollegorna...

Médiat-Coaching har många strängar på sin lyra och imponerar på oss med de föreläsare de anlitat och med deras ambitiösa programinnehåll som främst handlar om coaching. De beskriver att de hämtar influenser från många olika håll som lösningsorienterade , NLP, kontextuell approach, olika systemiska inriktningar, Palo Alto-modellen och influenser från Milton Erickson. De har en mycket innehållsrik hemsida www.mediat-coaching.com som hänvisar till artiklar, konferenser och utbildningar i både egen och andra regi samt en engelskspråkig sida som de hoppas ska fungera som mötesplats för professionella inom området. Både Isabelle och Nicholas berättar att det psykoanalytiska tänkande helt klart dominerar i Frankrike och att de inte rönt något större intresse från familjeterapeuter när det gäller deltagande i deras arrangemang. Härnäst funderar de på att engagera Tom Andersen och så blir det en ny workshop med Michael White 2006.

Författat av Elisabet


Besök hos kollegor i södra Frankrike

Författat av Elisabet

Inte långt från Aix- en- Provence, i Pertuis, har Catherine Tamisier och Jaques Brosset byggt upp en privat skola "REP-formation" och är ensamma, i Frankrike, om att erbjuda en fyraårig psykoterapeututbildning, med NLP som bas, och som ger europeiskt certifikat som psykoterapeut. Skolan erbjuder också utbildning  till coach och ger en handledarutbildning som kan ge internationellt handledar certifikat, allt inom ramen för NLP och baserat på Milton Ericksons och Gregory Batesons tankegångar. NLP är ju inget som är stort i Sverige, däremot i Danmark och Finland, berättar Catherine, som också är vice president i "l´Association Européenne de Psychoterapie Neuro- Linguistique". Också Jagues och Catherine bekräftar bilden av den dominerande psykoanalytiska inriktningen i Frankrike och hur litet intresset är för mer systemiska och andra inriktningar.   

Vi besöker också Christine Anziani- Vente som startat en verksamhet inom coaching i Cannes från att tidigare arbetat som läkare. Coaching förefaller vara en spännande inriktning som inte så lätt låter sig definieras och som vi känner att vi skulle vilja fördjupa oss lite mer i. Ta reda på hur man arbetar och tänker kring sådant som yrkesroll, förändring och praxis i jämförelse med att vara handledare och terapeut. Eftersom familjeterapeuterna lyste med sin frånvaro, och "coacharna" med sin närvaro på Michael Whites workshop kan man ju fundera över hur det kommer sig att dem, som vi i Skandinavien betecknar som familjeterapeutiska förgrundsgestalter, mer lockar coacher än familjeterapeuter i Frankrike! Några svar på dessa funderingar fick vi inte på denna resa. Vi har kvar telefonnumret till en ansedd familjeterapiverksamhet i Paris som vi inte fick till ett tilltänkt möte med denna gång. Vi återkommer när vi utforskat saken mer!

Vi hoppas på att snart vara tillbaka i Frankrike och närheten till Skavsta flygplats från Flen är ju en underlättande faktor när det gäller tillgängligheten. Svårigheten är förstås otillräckliga färdigheter i det franska språket. Men den utmaning  det innebär att "färdas" i flera språk samtidigt, att försöka göra sig själv begriplig och att upptäcka hur lika vi trots allt är i våra mänskliga uttryck, ger ändå mersmak och lust till nya möten med kollegor som inte enbart har engelska som sitt huvudspråk.
Elisabet

* Fördomar om franska (och andra) psykoanalytiker får avhandlas på en senare resa....